Avalon är båt. Stor och gammaldags och vacker. Snabb som tusan och med en mystisk historia med rötter i andra världskriget, nazism och ekonomisk brottslighet. Nu seglar Avalon runt Mellanamerika med sin besättning bestående av femtonåriga Finn och hans föräldrar.

För att kunna leva året runt på båten tar Finn och hans föräldrar, som från början var lärare i Malmö men lämnade sitt gamla liv för ett segeläventyr i turkosa laguner, emot turister som seglar runt med dem på båten en tid. Just nu är Jen, hennes pappa och hennes styvmor gäster på Avalon.

Finn känner att det är något särskilt med Jen, hon är lika gammal som honom, men det är mycket lättare att umgås med henne än med andra jämnåriga. Hon är spännande, smart, rolig. Jen tänker samma sak om Finn.

Parallellt med berättelsen om Finn och Jen ombord på båten berättas historien om Lasse och Filippa, Finns föräldrar, och hur de efter Lasses pappas död hittade Avalon i pappans nedlagda varv. Inbyggd i väggen hade båten legat där sedan 1945. Och på något sätt verkar allting sluta med den mystiska doktor Kessner, en man som verkar ha gått upp i rök.

Men nu, när Finn och Jen som bäst dyker, solar och besöker spännande grottor dyker doktor Kessner, eller spåren efter honom upp igen. Det leder till mystiska inbrott, skuggande pirater, stulna båtar och en oväntad guldskatt.

Doktor Kessners hemlighet är som uppdaterad version av de kultförklarade barnprogrammen Kullamannen och Kråkguldet (Ett gäng barn, mystiska vuxna, ödesdigra miljöer, typ skånska fyrar, koder, hemligheter, spioner – ja, du fattar, väldigt spännande), placerad i ett semesterparadis och med lite specialkryddade Indiana Jones-motiv (nazistförbrytare, hemliga grottor att bli instängd i och så vidare). Toppa detta med en elak styvmamma à la typ Snövit och äventyret är komplett.

Det är spännande, lättläst, underhållande. Och jag tror inte att det är en bok som vill uppmuntra till några djupare diskussioner, den vill inte vara komplicerad. Om den vill något så är det att säga att nazister är elaka. Jag tänker att det finns massor av andra problem med boken, som till exempel det svartvitt onda och goda, det oproblematiserade postkoloniala och heteronormativa och den ibland väldigt klyschiga framställningen av familj, kärlek, det lyckliga, lyckade livet. Men Adam Hansson, som själv lämnat livet som art director för ett liv som seglare, har i alla fall lärt mig massor av bra båttermer. Som ”nåtat teakdäck”, ”länspump”, ”pilotbok” och ”skotpunkt”. Det känns som om det fyllde en lucka i min allmänbildning. Det är bra.

Alltså. När jag lägger ner Doktor Kessners hemlighet kan jag lite fler seglarord än innan, jag har haft rätt kul ibland. Men det känns inte som om jag kommer minnas boken sådär värst länge (hade jag läst den som barn hade jag nog inte kommit ihåg den nu). Det saknas ett visst mått av angelägenhet, som jag tänker hade gjort att den vägt lite mer i vågskålen som mäter bokminnen och avgörande läsupplevelser.