När jag läser Astrid Lindgrens bilderbok Tomten är vaken hör jag hennes röst i mitt huvud. Jag har aldrig hört Astrid Lindgren läsa just den här sagan eftersom det är först nu 2012, som berättelsen publiceras på svenska. Istället är det alla gånger jag har lyssnat på hennes inläsningar till ljudböcker och filmer som satt sina spår. Jag kan Astrid Lindgrens språk och röst, jag hör henne inom mig och blir som barn igen.

Tomten är vaken skrevs redan 1960 utifrån Viktor Rydbergs dikt Tomten. Utländska förlag visade stort intresse för illustrationerna till Tomten, men var inte intresserade av texten, därför fick Astrid Lindgren i uppdrag att skriva om den. Berättelsen har översatts till en mängd olika språk, men inte varit utgiven på svenska då originalmanuset varit borta. Först för fem år sedan hittades Astrid Lindgrens svenska manus hos förlaget i Tyskland, som var först med att ge ut Tomte tummetott.

Att år 2012 få läsa en ny bok av Astrid Lindgren känns för mig som att överlista döden. Men Tomten är vaken är ingen sentimental berättelse, mina ögon tåras inte, minnena av Astrid Lindgrens berättarglädje väller inte över mig. Trots att det så tydligt är Astrid Lindgrens röst och ord är det inte från början hennes text. Det märks och jag vet inte om jag klarar av att säga hur.

Som en skyddsängel går den gamla tidens gårdstomte mellan de olika djurens sovplatser, tittar att allt står rätt till, innan han går vidare in till människorna.

Han tassar fram till barnens säng och står där länge och tittar.
Tänk om de ville vakna ändå,
då skulle jag prata med dem på tomtevis,
ett tyst litet språk som barn kan förstå.
Men barn bara sover om natten.
Så tassar tomten bort igen på sina små tomtefötter.
Men imorgon ser barnen hans spår i snön, en rad små, små steg mellan husen.

Som alltid får Astrid Lindgren in barnet i sin berättelse, barnet som är känsligt nog att kunna förstå tomtens språk som annars bara djuren förstår.

Originalillustrationerna finns inte med i den här svenska utgåvan, istället har Kitty Crowther, den Belgiska ALMA-pristagaren från 2010 fått teckna de nya. Det är ett modigt val att inte låta någon klassiskt svensk illustratör få uppdraget. Jag tänker på Ilon Wikland och undrar hur tankarna på förlaget har gått. Men trots att Kitty Crowther inte är min favoritillustratör tycker jag ändå om känslan av natt och mörker och bristen av omvärld som bilderna talar om.

Att tio år efter Astrid Lindgrens död få höra henne läsa Tomten är vaken för mig blir en av mina finaste julklappar det här året.