När min mamma dog reagerade jag inte alls som jag trodde jag skulle göra. Inga blixtar klöv min skalle, inget helvetesgap öppnade sig. Jag blev stum och mjuk: Hon fanns inte längre där hos mig, men jag var tvungen att fortsätta andas.

Maria Farm är psykolog. Sorgboken vänder sig i första hand till äldre barn. Barn som kan läsa själva och behöver en hand att hålla. Redan i förordet berättar hon vem hon är och vad en psykolog sysslar med. Redan då tar jag henne i handen och låter mig lotsas vidare in i döden. Vad är det att någon blir död?

Döden är slutet på livet, då kroppen slutar fungera, hjärtat slutar slå och det inte finns någon verksamhet i hjärnan kvar. Inga tankar, inga ord, inga bilder. Den döda personen finns inte kvar hos oss längre: inte personligheten, utstrålningen och det som var typiskt för just henne eller honom. Det blir stilla och så är han eller hon borta.

Farm vrider verkligen på döden. Hon skriver om dödsögonblicket. Om döden när någon väljer den själv. Om död som följd på dödligt våld. Hon beskriver och skapar trygghet. Reder i reaktioner och sorgeprocessens olika stadier. Hon berättar om varför man ibland säger att döden kommer som en befrielse. Om allt det som är motsägelsefullt skriver hon på ett sätt som jag hade uppskattat som 11åring, som jag uppskattar även som 29åring. Hon berättar om när det blir bättre, och hur man ska göra om det fortsätter vara alldeles för jobbigt för länge.

Farm dramatiserar inte, men förminskar inte heller det som är mest komplicerat. Att mista någon nära och samtidigt den man själv varit ihop med den personen. Varsamt fångar hon upp även mig när jag börjar tänka på de jag förlorat. På en vän som dog i våras. På mamma.

Den stora smärtan med döden är det oåterkalleliga, att tiden inte går att vrida tillbaks. Allt det vi ville säga till, och göra med den döde går inte längre att säga och göra. Känslor gentemot personen blir känslor vi måste bära själva, han eller hon kan inte ge något gensvar på dem.

Det kanske inte alltid går att prata med de man har närmast? De kanske är helt uppe i sin egen skärande saknad? Då är den här boken formidabel. Stick den i handen på någon ung i din närhet. Att förlora någon nära innebär att man måste stöpas om. Sorgboken försöker inte förklara vad döden är, eller livet efter detta. Den söker räcka ut en hand till den som är liten och i kris. Det lyckas den med. Lågmäld och utan fyrverkeri.