Fru X och hennes man är inflyttade på Femkryddorsgatan. Innan de flyttade dit var allt frid och fröjd. Nu är allt osäkert. Och det är fru X:s fel. Gatans övriga invånare kan inte längre göra annat än spekulera kring fru X. Vem är hon? Varifrån kommer hon? Hur gammal är hon? Vad är det för ockultism hon ägnar nätterna åt? Vad är det hon gör med alla människor hon träffar? Vad är hennes inställning till sex? Hur ser hon egentligen ut?

Genombrottet – en föreställning berättar, med en stil som både är exakt och lite pratig, historien om fru X. Eller handlar den om fru X? Egentligen? Finns fru X? Så fort jag tänker att jag börjar få grepp om texten vänds hela den fiktiva världen uppochned och allt skruvas åt ytterligare ett varv. Det blir en upplevelse av en filosofisk avgrund som förbryllar, fascinerar och skrämmer. Vad är det som händer? Finns det ens någon handling? Ingenting är säkert och de redan dubbla budskapen tycks dubblera sig igen, gång på gång på gång.

Genom att låta olika personer på gatan berätta vad som händer, vad de tänker och vad de tycker, så skapar Can Xue en bild av hur ett slags kollektivt medvetande byggs upp – samtidigt som det blir absurt tydligt hur varje sanning är en subjektiv sanning. Ingen tycker likadant, ingen upplever och berättar berättelsen på samma sätt. Och ändå är berättarrösterna språkligt märkligt lika. Jag får en känsla av att varje person tror sig vara sig själv – men är egentligen någon annan, eller framstår som någon annan. Det är som att gräva runt i någons mörka mentala rum utan att någon, inte ens den vars rum det är, vet vad som finns där. Och så upptäcker jag till slut att rummet är mitt eget, och att där egentligen inte finns något att upptäcka. Ungefär så.

Sidorna i boken är fulla av citattecken, som om det inte är författaren själv (som ibland tycks vara allvetande, utomstående, ibland en av gatans invånare) som skriver och berättar, utan bara citerar vad andra redan sagt. Namnen på personerna i boken saknas oftast. De kallas ”änkan”, ”vännen”, ”maken”, ”X”, ”Q”. Båda dessa saker för tankarna dels till fabler, gärna moraliska (för här finns mycket moral – eller ingen moral – eller en diskussion om moral – eller något som inte är moral men något annat, kanske) och dels till skrönor och muntliga råttan-i-pizzan-berättelser.

Berättelsen om X handlar om språk. Om att förmedla perspektiv. Om att prata, öppna sitt hjärta, snacka skit, ljuga, säga (det som kanske är) sanningen.

Genombrottet handlar om genus. Tematiken kring sex, eller ”sex” och hur män och kvinnor ser på sig själva och varandra går genom hela romanen. X har ett förhållande med Q, ett strul. Detta diskuteras. Vad leder det egentligen till? Andra frågor är: Kan män vara sexiga? Är fru X en kvinna? Är kyskhet möjligt? Frågorna diskuteras med en så total seriositet att jag upplever det som ironiskt. Varje person som kommer till tals är så säker på sin sak – en sak som i sammanhanget och i bokens stil framstår som smått absurd – att det blir alldeles nödvändigt att ifrågasätta det, i synnerhet som alla personers berättelser motsäger varandra. På så sätt blir allt problematiserat. Jag kan uppleva genusaspekten som heteronormativ, här finns män, här finns kvinnor och de blir kära i eller kåta av personer av motsatt kön – men känslan av total osäkerhet och ironi gör att hela texten ändå känns som ett ifrågasättande. Av normer, regler, lagar, samhället, hela världen.

Kroppen är en del av människan. Kroppen är centrum i texten, det som finns på riktigt. Eller inte (ingen vet ju egentligen hur X ser ut, till exempel). Kroppen är själens fiende. Motsatsen till en tänkande människa är en meningslös köttmassa (och sådana tycks det finnas gott om). Men kroppen är också en del av själen. De filosofiska frågorna och den existentiella ångesten känns i kroppen. Som tandvärk, till exempel.

Can Xue kombinerar en filosofisk diskussion om relationer mellan människor på en vardaglig och samhällelig nivå, med en politisk dimension, där det X gör som hotar samhället, förstör samhället och som samhället vill få bort blir en bild av den enskilda människan i kontrollsamhället. Går det att kontrollera andra människor? Vad händer när en människa blir kontrollerad? Vad händer när hen bryter sig ut ur kontrollen?

Att läsa Genombrottet – en föreställning känns lite som att öppna ögonen, eller dra undan mattan under fötterna. Fast det görs ändå i trygghet, i en abstrakt fiktion, i en tidlöshet – romanen gavs först ut 1988, men hade lika gärna kunnat vara skriven under valfritt år de senaste åttio åren (ungefär). Det är inte en roman jag blir arg av, inte heller glad och lycklig, det känns mer som något molande, en fråga, en känsla av att ”är det inte mer än såhär”. Livet alltså. Och samtidigt känslan av ofrihet och instängdhet.

Det är obehagligt. Obehagligt att det känns tryggt och trevligt att läsa. Obehagligt att tvingas ställa så många frågor till sig själv. Men det är bra. Tänkvärt, intressant, bra.

Förutom det existentiella som inte lämnar mig oberörd störs jag lite grann av dålig korrekturläsning. Och jag stör mig på att jag stör mig på detta. Det känns lite fjuttigt.

Boken slutar med att alla erkänner hur ”outsägligt fantastisk” fru X är. Och när jag läser detta tänker jag att jag kan erkänna hur ”outsägligt fantastisk” Genombrottet är, och Can Xue.

Men det består förstås oenighet bland människorna om själva det ”outsägliga” i känslan.