Det spelade liksom ingen roll om en var 1,5 år, 4 år eller 29 år i min familj. Alla sögs liksom in i min lilla svarta telefon och pillade, lyssnade och skakade på den. Allt började med att fyraåringen en morgon önskade sig nya mumin-appen. Att sandlådesnacket i parken är ett helt annat nu än när jag var liten är helt klart och glad över ungens uttryckliga önskan surfade jag direkt in på app-store och klickade hem.

Mig kan en ge ett par riktigt gedigna genreskridskor och jag skall bjuda på de vackraste piruetter! Jag älskar med andra ord när man inte riktigt kan avgöra vad det är man har att göra med. Är det en saga? Är det en film? Är det ett spel? Av samma anledning älskade jag böckerna man hade ett kassettband till och när man hörde det här ljudet (—) var det dags att vända blad. Jag antar att det har att göra med att flera beröringspunkter vaknar till liv?

Just Hur gick det sen? är interaktiv redan som pappersbok. En bokskatt som förmodligen de flesta barn har förlorat sig i. Det är något tusenbottnat över Tove Janssons mumintroll. Då snackar jag inte om de japanska tecknade varianterna, utan de finska. Ur-Mumin: Där det hela tiden gömmer sig något mer bakom vad man ser. En undertext som sträcker sig långt bort i filosofins och poesins klangbärande världar. Genom denna app där en, barn som vuxen, i egen takt kan läsa själv eller lyssna till Stina Rautelins fantastiska läsning. Jag gör det om och om igen. På tunnelbanan märker jag att grannen kollar. Det är okej. Alla borde kolla.

Som småbarnsförälder har barnboks-app-fältet blivit en räddare i nöden. När en inte har lust att muta med kex längre. När äpple inte fungerar: Då ska ni alla kollektivtraffikresenärer veta att det är delvis för er skull vi föräldrar langar upp iPhonen och drar på en app. Jag ber om ursäkt de gånger den senaste veckan ni fått lyssna på Mumin, men jag vet också genom era leenden att ni gillade det. För om poesi kan omstöpas i barnboks-app-form så har det gjorts nu.