Nazism och det som därtill hör är ju alltid något som provocerar, och därför är det spännande att få skriva en recension om något som borde vara en nagel i ögat på demokratiska samhällsmedborgare i större delen av vår värld: Nazistiska författare och deras litteratur. Roberto Bolaño behandlar i sin bok, ett slags kollektiv biografi, ett antal sådana författare, verksamma under 1900-talet i Nord- och Sydamerika.

Det finns dock ingen anledning att oroa sig för att något av dessas verk skulle landa i svensk översättning i din lokala bokhandels skyltfönster: de är alla påhittade. Den klurige Bolaño har, lite som Jorge Luis Borges, arbetat med ett knippe fiktiva minibiografier. Och precis som hos Borges lever dessa inte isolerat, utan läsaren märker efter ett tag att de refererar till varandra på olika sätt och slår små broar varandra emellan.

De allra flesta författarna sägs ha levat under 1900-talet, med undantag för några stycken som levat in på 2030-talet, vilket i sin tur gör att det fiktiva och fantastiska draget hos boken blir än tydligare. Det (fiktiva) publiceringsdatumet måste vara någon gång runt 2030. Förutom att Bolaño presenterar deras levnadsöden ägnas stora delar av boken åt referat av deras litterära verk. En författare vars böcker jag blir sugen på att läsa är Zach Sodenstern, science fiction-författare och upphovsman till Gunther O´Connells saga. Bland mycket kan nämnas Gunther O´Connels hund; ”en mutant vagabonderande schäfer med telepatisk förmåga och nazistiska tendenser”. En annan är Pedro González Carrera, poet, vars andra publicerade dikt ”består av trettio skarpa och rena rader och är en återupprättelse av Il Duces nedsvärtade arméer och de förhånade italienarna”. Eller varför inte Franz Zwickau som skrivit dikten Dialog med Hermann Göring i Inferno;

där poeten på den svarta motorcykel han skrivit om i sonetterna kommer till ett övergivet flygfält på Venezuelas kust, en plats nära Maracaibo vid namn Inferno, där han möter riksmarskalken och samtalar med denne om olika ämnen: flygning, svindel, öde, obebodda hus, mod, rättvisa, död.

Och så vidare. Och precis som all god sydamerikansk litteratur (tänk Juan Manuel de Pradas ”novellsamling” Fittor eller varför inte många av Bolaños egna dikter i samlingsvolymen Det okända universitetet) innehåller denna bok sin beskärda del av snusk. När författaren Rory Long porträtteras referereas en av hans dikter där Leni Riefenstahl och Ernst Jünger ligger med varandra: ”En hundraårig man med en nittioårig kvinna. Gamla benknotor och döda vävnader.” Ernst och Leni ”knullade och knullade, utan att kunna ta sig loss från varandra, som två brinnande hundar i en dal bland får.” Det litet förutsägbara här är ju dock att Jünger, som så ofta, skrivs in i en nazistisk idétradition – vilket inte riktigt stämmer. På samma sätt passerar Nietzsche revy på flera ställen i boken.

I den sista biografin, en av de längsta i boken, dyker plötsligt författaren Roberto Bolaño upp i texten (en härlig meta-egotripp) i sökandet efter den mystiske författaren vars biografi vi just läser. Genom att koppla sig själv till en av dessa fiktiva biografier oskadliggör Bolaño den kritik som annars kunde riktats mot honom: ”Roberto, är du inte lite väl fascinerad av nazismen?” Genom sitt grepp skapar han den nödvändiga distansen till sitt eget verk.

Det här är en otroligt festlig bok. Ett problem jag dock kan uppleva är att alla författarna framställs som mer eller mindre fullständigt knäppa. Nog måste det funnits i övrigt normala och intelligenta författare som ställde sig själva och sitt konstnärskap i nazismens tjänst? Vi har flera exempel från de flesta europeiska länderna under 1930- och 40-talet. Författare som sedan gjorde avbön och som väl på det stora hela måste betraktas som normala och friska. Varför finns det inga sådana i Nazistlitteratur i Amerika? Se där en känslig fråga som Roberto Bolaño knappast gör något åt för att besvara eller nyansera. Snarare späder han på okunskap genom en ganska endimensionell analys.

Detta är dock en invändning i förbifarten. Okunskap eller inte: detta är en rolig bok att läsa. Den pedagogiska frågan inställer sig efter läsandet av en bok: Har vi lärt oss något nytt? Nej, egentligen inte. Man kan inte säga att det litterära greppet är särskilt nyskapande, snarare vilar det som sagt i hög grad på Borges (dock utan att förfalla till pastisch). Men en läsfest är det, och som sådan rekommenderar jag den varmt!