Sofia Rapp Johanssons debut Silverfisken slog igenom med dunder och brak. Den hyllades och ifrågasattes. Hur som helst, det var tydligt att den gjorde ett starkt intryck. Kanske är det därför jag har högt ställda förväntningar på Kyss mej lycklig, då Rapp Johansson för tredje gången öppnar dörren till ett sjujävlanattsvarthelvete. En naken godnattsaga om längtan bortom tillvarons yttersta gräns.

Den här gången ett tonårens ångestskri, långt och förbannat, som sträcker sig över cirka trehundra sidor. Här finns en ganska löst sammanhållen berättelse, som svänger fram och tillbaka, men någon slags röd tråd har läsaren ändå att hålla sig till. Historien om en destruktiv kvinna i de övre tonåren, med en pojkvän som mer och mer blir en hallick, har tydliga episka drag. Omfånget på den gör den också till en blandning av prosa och lyrik – Kyss mej lycklig är därför något av en lyrikroman.

Det prosalyriska varvas med utdrag ur den unga kvinnans – patientens – journal. Ett stilgrepp som känns igen från Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Anna Odells Okänd, kvinna 2009 349701. Visserligen blir det en viss effekt av detta, men det fungerar bara ibland. Även om det medför ett återkommande illusionsbrott, liksom konfrontationer av olika verkligheter, känns det ofta helt överflödigt.

Det brinner en kall eld i och mellan dessa rader. Jaget-Duet-Viet-Osset blir på så sätt en slags enhet som då och då splittras för att åter byggas upp och sammansmälta till en ny, mer och mer skamfilad, kondensationskärna. Dessa olika positioner går – tillsammans med läsaren – vilse i infernot. Och kanske vill delar av dessa fragmenterade existenser stanna kvar där, just där, där på gränsen mellan beroende och oberoende; rus och avtändning; tvång och egen fri vilja. Men jag som läsare vill helst slå igen boken och återvända till hemmets lugna vrå. Inte för att jag har något emot den totala misären. För här är den, mina vänner, straight in your face: knark, blod, sex och anorexi. Övergrepp, våld och poliseskort. Psyket. Det är ungt. Det är tungt. Det är rastlöst.

Nej, anledningen till att jag faktiskt tröttnar lite på denna utkant av världen (som nog är mer central än något annat) är för att den inte skildras och gestaltas särskilt bra. För det första är det alldeles för långt. Intresset svalnar och det blir dessutom ganska svårt att hänga med i svängarna. In och ut på psyket, knark hit och skit dit. Visst är det tragiskt. Men för att jag ska se och uppleva effekten av denna tragik måste texten sållas, bearbetas och redigeras. Nu känns det som om den skrivits på måfå och stundtals är det direkt dåligt. Insprängda barnvisor och ramsor (en tydlig blinkning till Katarina Frostensons Flodtid) hade kunnat tillföra texten ytterligare en dimension, men gör den tyvärr bara patetisk och ganska ointressant. Överlag är jag faktiskt totalt likgiltig och struntar faktiskt i hur det går för ”jaget”. Istället börjar jag fråga vad texten faktiskt vill och vart den är på väg. Den ständiga omtuggningen och det eviga cirkulerandet i helvetets nionde krets är på sätt och vis ett fenomenalt textligt rum – men återigen: här behövs det både mord på några kärleksbarn och en rejäl åtstramning.

Sofia Rapp Johansson har en stark röst och ett driv i sitt språk. Hon har med andra ord något att säga oss. Jag hoppas och tror att hon har potential att visa det i kommande publikationer. Pennan behöver vässas, tanken slipas och orden vägas på guldvåg. Då kommer de där små, små stänken som skimrar till här och där i texten att bli riktiga pärlor.