”Med havets visa är jag förtrogen”, skrev Hjalmar Gullberg i diktsamlingen Att övervinna världen. Många är de författare som tagit havet till motiv i sitt skrivande och sin diktning; både som ett konkret motiv och som metafor för det stora och okända. Havet lockar och fascinerar – och skrämmer. Skildringarna är även legio i filmer, såväl nyare som äldre. En nyare film som tagit fasta på havets skrämmande aspekt är den fläskiga Hollywood-produktionen The Perfect Storm, som skildrar hur en fiskebåt med hela manskapet går under i havets klor. Förgäves kämpar man mot naturens krafter.

Monika Fagerholm, känd för svenska läsare framförallt med augustprisvinnaren Den amerikanska flickan, och Martin Johnson, konstnär och radiomakare, har producerat ett program som gått i P1 där de reflekterat och resonerat kring fenomenet Havet. Programserien var tydligen så pass lyckad att den nu resulterat i en bok, där man fört vidare och utvecklat temat. Radioprogrammen och boken är alltså inte identiska. För den som inte hört radioprogrammen, som undertecknad, går det dock alldelels utmärkt att bara läsa boken – det är nog så givande. För det är en givande liten volym dessa två har totat ihop.

Titeln är Havet – fyra lyriska essäer. Undertiteln gör mig först misstänksam. ”Lyriska essäer”? Kommer stilen vara sådär kladdigt ”poetisk” på ett, som det ofta kan bli, konstlat sätt? Essä är essä, lyrik är lyrik – så brukar jag i min trångsynthet resonera. Men författarna klargör detta i förordet, där de skriver att begreppet ”lyrisk essä […] är kanske mindre poetiskt än vad det låter.” Snarare handlar det lyriska om ett slags collageteknik där associationerna får spela stor roll. Kanske gäller detta i högre grad Fagerholms del av essäerna – jag skall återkomma till detta.

Det handlar alltså om fyra essäer, med fyra tämligen väl avgränsade ämnen. Det är inte så att Fagerholm skrivit två av essäerna och Johnson två, utan de varvar hela tiden sina texter inuti essäerna. Detta markeras genom att avsnitten har olika typsnitt beroende på vem som har skrivit. En av essäerna heter t.ex. ”Under ytan”, och handlar om det som finns under havsytan på botten – representerat av Östersjöns döda bottnar. På så vis får miljöaspekten också plats. Intervjuer med Göran Sonnevi och en marinekolog i Stockholm varvas med ”lyriska” utbrott om att ”[v]i har dödat ett hav”. Detta senare är kanske mindre lyckat – det blir lite förnumstigt.

I samma essä finns också ett suggestivt avsnitt om ubåtsolyckor. Det skildras hur ubåtar gått till botten med man och allt och krossats under vattnets tryck flera tusen meter under ytan. Havets skrämmande aspekt. Överlag kan jag tycka att reportage- och faktaavsnitten kunde fått större plats och de lyriska infallen mindre. Dessa senare måste jag nog (tyvärr, får jag säga, för alla som gillar henne) tillskriva Fagerholm. Johnson verkar ha utfört de flesta av intervjuerna (t.ex. med Tomas Tranströmer i essän ”Labyrinten”) och står för det mera faktabetonade.

Den sista essän (”Ensamheten”) gillar jag nästan bäst. Här möter Johnson en av, i mitt tycke, svensk reselitteraturs styvaste författare: Kristian Petri. Läsningen av Havet – fyra lyriska essäer kan med fördel kompletteras med Petris böcker Den sista ön och Fyren – två böcker som berör fenomen i direkt anknytning till havet. I denna sista essä passerar även författare som Joseph Conrad och David Foster Wallace revy – denne siste i ett längre avsnitt signerat Fagerholm, som handlar om resandet och ensamheten som en förutsättning för berättandet. Detta blir nästan något av en programförklaring för boken.

Alltså: Mina misstankar mot det ”lyriska” vikar snabbt undan. Boken är späckad av historier och fakta utan att vara tungrodd på nåot sätt; den är tvärtom snabb- och lättläst. Havet får genom Fagerholm och Johnsons behandling många olika aspekter. Denna bok är bara att rekommendera.