När man säger Herman Lindqvist reagerar de elektriska pulserna i hjärnan direkt och kastar omedelbart fram en bild på en äldre man, som i blå blazer, skjorta och kravatt vandrar runt i någon historisk slottsmiljö och med stor inlevelse berättar någon anekdot från den svenska historien. Om din hjärna inte reagerar så beror det på att du antingen är gammal och nyhetsknarkare eller att du är väldigt ung och ointresserad av den svenska historien i allmänhet och av den svenska historien som berättas av gamla gubbar i synnerhet. Är du gammal och nyhetsknarkare så får du istället associationer till en av Sveriges mest beresta reportrar, som under en tjugoårsperiod rapporterade från den tidens alla konflikthärdar.

Om det skulle finnas en regel att den som skriver sina memoarer också måste ha levt ett liv så händelserikt att det kan fylla ut en hel bok, råder det inte minsta tvivel på att Lindqvist skulle uppfylla den regeln. Hans liv är verkligen fyllt av händelser som väldigt få andra nu levande svenskar kan jämföra sig med att ha upplevt. Under sina dryga tjugo år som journalist var han hela tiden stationerad ute i världen. Han var i Prag när Sovjetarmén rullade in, i Nigeria under Biafrakriget, i Dacca när pakistanska armén kapitulerade och Östpakistan blev Bangladesh, i Phnom Pen när de röda khmererna tog över (ja, han var en av de reportrar som man kan se i filmen Killing Fields på den Franska ambassaden), han korsade den gröna linjen i inbördeskrigets Beirut för att kunna rapportera från båda sidorna och, ja, han var på en massa andra ställen också.

Att merparten av memoarerna bygger just på tiden som journalist är logisk, under de tjugo åren var han ju själv på plats när historien skapades, medan han därefter endast berättar om historien. Vattendelaren mellan dessa två eror består av ett ryggskott, vilket hindrade honom från att åka till Rumänien under revolutionen 1989 och med det bestämde han att hans dagar på fältet nu var över. Därefter har Lindqvist verkat som författare och tv-personlighet med missionen att få svenskarna intresserade av sin egen historia. Något man får tillstå att han lyckats med, för det allmänna historieintresset har väl aldrig varit så stort som nu. Ja, det finns säkert några ”riktiga” historiker, vilka irriterar sig lika mycket på Lindqvist som han på dem, som skulle kunna hävda att historieintresset var ännu större under det sena artonhundratalets patriotiska era. Men att hans böcker och tv-program varit starkt bidragande är väl knappast en överdrift. Att denna, för författaren så framgångsrika period ändå bara får dryga sextio sidor av fyra hundra skall man dock som läsare vara tacksam för. Den är helt enkelt inte så intressant att läsa om. Inte minst blir hans sista delar, som är rena hyllningar till kungafamiljen ganska ointressanta och lite väl skrytsamma (att skryta om att man var i Phnom Penn i april 1975 är något helt annat).

Men samtidigt är det ju Lindqvists memoarer och självklart skall han ju då ha med hela sitt liv. Vi får även ta del av uppväxten vilken skedde på den svenska ambassaden i Helsingfors, direkt efter andra världskriget. Formen han skriver i påminner till stora delar om hans övriga, historiska författande, där han berättar i lite undervisande ton om de stora dragen och fyller på med små anekdoter. Inte minst får man en god inblick i hur det var att vara utrikesreporter på 70- och 80-talen, då mycket av den teknologi vi nu ser som självklar var icke-existerande. Samtidigt är han påfallande personlig och under de äventyrliga delarna av sitt liv sticker han inte under stol med att han prioriterade jobbet före sin familj och att drivkrafterna till jobbet som sådant inte alltid var för att vara vittne till händelser och för att förmedla dem till omvärlden. Två andra starka drivkrafter var själva adrenalinkicken att hamna i konfliktområden och den narcissistiska strävan att få sig ett namn. Att låta familjen komma i andra hand var väl då inte något man fick kritik för, men de två andra drivkrafterna gick ju tvärt emot den tidens ideal. Ja, på den tiden var Lindqvist radikal och till och med republikan, något han aldrig avslöjade.

I den del som behandlar hans senare liv går han ut starkt mot de historiker som kritiserade hans böcker och letade felaktigheter i dem (till Lindqvists försvar skall det poängteras att hans ambition aldrig var att han själv försökte framställa sig som historiker utan att hans böcker byggde på återberättande av befintlig forskning, men att göra den lättläst och lätttillgänglig för allmänheten) samt mot de litteraturkritiker som ständigt sågade hans böcker. Hans hållning är att dessa är några som antingen har ”suttit hela sitt liv och vänt dammiga blad i ett arkiv i Lund” eller skriver på de sidor som ”en bråkdels procent av mänskligheten plågar sig igenom”. För även om han kanske behandlats orättvist hårt, så får man ändå känslan att dessa ”inskränktas” åsikter ändå betyder mer än de miljontals tv-tittare och bokköpare som han ändå påstår sig vara de enda som betyder något. Men det är ju samtidigt hans memoarer och har man en position från vilken man kan ge sitt svar på tal, och dessa mängder läsare bakom sig, så är det väl klart att man passar på. Och visst livar det upp den sista delen som ju annars går lite på tomgång.

Det dåliga mottagandet av kritkerna till trots, så har Lindqvist det numera väldigt bra och på ett lite osvenskt vis drar han sig heller inte för att säga det. Sakta men säkert har han fått viss upprättelse för sin insats som populärhistoriker och som journalist är det ju knappast någon som ifrågasatt honom. Att bli lite upplåst över sig själv är nog ganska oundvikligt, för som läsare kan man ju inte annat än känna ett sting av avundsjuka. För ett så spännande liv som Lindqvists kommer man ju inte att leva. Det är bara att acceptera och istället läsa om hans.