Att läsa Hjalmar Söderbergs Historietter, som han kallar sin samling av korta noveller, eller historier, är inte alltid helt lätt. De är färgade av hans tid och rum, Stockholm på 1890-talet, en helt annan tid och en helt annan stad än det Stockholm jag lever i nu. Det är en tid och en stad som ligger mig varmt om hjärtat. Mycket har förändrats men annat är sig likt i läsningen av Historietter visar. Det finns en distans till historien gällande yttre faktorer men det finns något allmänmänskligt som är oföränderligt. Samma då, som nu.

I Historietter samsas humor, melankoli, tragik och en flört med en annan författare. Tommy Olofsson skriver i förordet till samlingen om forskningen kring Hjalmar Söderbergs ”minatyrprosa”. Där står det bland annat intressant om Anders Palms studier av likheterna och intertexterna mellan Hjalmar Söderbergs novell Pälsen och Henrik Ibsens pjäs Et Dukkehjem. Likheterna är slående men olikheterna är stora. I Ibsens pjäs är det kvinnan, Nora, som slår sig fri från det liv hon inte trivs med och lämnar sin man advokat Helmer och sina barn, stödd av familjens vän doktor Rank. Ibsens pjäs är skriven utifrån Noras perspektiv. Söderbergs novell är istället skriven utifrån mannens perspektiv. I Pälsen är det dessutom omkastade roller. Där är kvinnan gift med läkaren som här kallas Henck (enligt Anders Palm en sammanslagning av namnen Helmer och Rank), och bedrar honom med vännen, häradshövding Richardt. Att analysera intertexter och motiv ytterligare är spännande, men ett annat projekt.

I samlingen finns det noveller att läsa för deras moraliska och existentiella betänkligheters skull och noveller att uppskatta enbart för det estetiska hantverket. Han skrev vackert Hjalmar Söderberg. Min favorit i sammanhanget är Tuschritningen, som sammanfattar värdet av det estetiska. Berättelsen handlar om en man som visar upp en tuschteckning för en kvinna som jobbar i en tobaksbutik. Hon vrider och vänder på den för att få reda på vad den betyder och blir arg när han inte svarar på frågan och tror att han därmed förlöjligar henne som inte har någon utbildning. Men det är det fina med konst att den kan njutas av alla oavsett utbildning, den kan betyda allt och den kan betyda absolut ingenting.

Jag tycker om Hjalmar Söderbergs Historietter, men samlingen rekommenderas främst till den vana läsaren av Hjalmar Söderberg. Börja med hans romaner, de är bättre.

Historietter är nummer tre i en svit sekelskiftesklassiker som ges ut av Under förlag. Heder till dem att det inte blev en Strindberg.