Pia Juul räknas till Danmarks främsta poeter och är ledamot i Danska akademien, dessutom både omtyckt och prisbelönt i hemlandet. Hon är även en av de danska författare som kommer att läsa i rum för poesi under årets bokmässa, vilket förstås gör henne extra intressant just nu. Tidigare har jag bara läst Juul i romanform och konstaterat att det märks att hon även är novellist. Därtill är hon alltså en stor poet, men har också skrivit barnböcker och dramatik. I Radioteatern, som nu ges ut på svenska av Kabusa Böcker, är det främst poesin och dramat som möts, men jag hittar också drag av barnbokens lekfullhet.

Det är en rymlig men på samma gång snäv värld vi får kliva in i. En teatervärld som befolkas av röster vars ägare presenteras på framsidan likt karaktärerna i ett drama. Eliza C anser själv att hon är dramats huvudperson och är den som tar mest plats som Eliza i fyra olika åldrar. Runt Eliza pratar ett antal andra röster; hennes väninnor, en poet, en kypare och till och med en tysk stad (Koblenz). Platserna för skådespelet är olika såväl tidsmässigt som rumsligt.

Radioteatern är en tidsmaskin. Vi kan vara allt och innehålla alla, var som helst och när som helst. Vi har åska, regn, hagel, trummandet mot fönstret, bankandet på dörrar, fräsande olja, glas, som krossas, hundar som skäller långt borta och nära, steg som närmar sig, steg på en stentrappa, steg på en järntrappa, stönande, frustande, kusligt vinande, nynnande, tidsresor, rymdresor, resor in i kroppen och ut ur den, upp på vinden ner i källaren, upp på taket, ned i källargången, ett skratt, ett gapskratt, fnitter, dörrklocka, cykelklocka, kyrkklocka, bäckens kluck, havets brus, bombregn, jaktflyg, ångfartyg, hästvagnar, folkvagnar.

Precis som sig bör i en radioteater är det de olika ljuden som är centrala. Ur den knastrande sändningen strömmar en palett av läten som blir till poesi. Och här visar Pia Juul sin bredd, låter orden bli prosaiskt konkreta och hittar de nyanser som är nödvändiga för att en text ska bli lyrik, samtidigt som rösternas ekande blir dramatik i blankraderna.

Runtomkring byggs sen ett samtal om liv, död, krigstrauman och framför allt minnet. Vad bygger ett minne, rent sinnligt? Var går gränsen för det enskilda minnet och är det egentligen viktigt att särskilja ett minne från ett annat? Kanske är det viktigare att komma ihåg ljudet av det, doften, förnimmelsen av det i efterhand. Radioteatern blir på detta sätt, precis som i citatet ovan, något allomfattande. Men på samma gång är det det oändliga som gör den besvärlig eftersom stora anslag kräver både balans och språklig avvägningsförmåga. En mindre noggrann poet hade kunnat misslyckas i det och fått Radioteaterns röster att sväva rakt ut i rymden. Det gör inte Pia Juul. I stället lämnar hon löften om mer ljud och fortsatta samtal som jag hoppas få höra mer av. Gärna på bokmässan.