Vad tänker du på när du hör orden ”rasism” och ”rasister”? SS-trupper och koncentrationsläger? Huliganer i kängor och bombarjackor? Lasermannen, Peter Mangs och Anders Behring Breivik? ”Ensamma galningar”? Eller dig själv och dina närmaste?

Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att en bok som vill bekämpa rasismen börjar med att påstå att vi laddat begrepp som rasism och rasister för negativt, men det är faktiskt ungefär det han gör. När det gäller Rasisten, menar Priftis, så har han precis som Våldtäktsmannen blivit ett monster, en tankefigur som vi ofta tar avstånd ifrån så starkt att vi blir oförmögna att se dem som någon mitt ibland oss. Rasister är Breivik, eller Hitler, inte polaren eller den där hygglige grannen. Inte jag.

Om vi ska kunna bekämpa rasismen måste vi kunna börja med oss själva, poängterar Priftis. Då måste vi kunna se våra egna fördomar, vara beredda att tänka till och kanske tänka om. Att vrida och vända på.
Hur kommer det sig till exempel att vi så unisont drog den ”självklara” slutsatsen att det var någon form av muslimer som låg bakom massmorden på Utøya, mejade ner norska ungdomar på ett socialdemokratiskt sommarläger? Att muslimer som terrorister framstår som något närmast naturgivet, medan en ”etniskt norsk” gärningsman kräver individuella förklaringar och diagnoser?

Trots att islamister enligt Europol i själva verket ligger bakom bara 0,34 procent av terrordåden i Europa. ”Självklart”?

Att ta itu med rasismen handlar alltså delvis om självrannsakan, om att våga se att det finns strukturer, det finns föreställningar vi bär med oss fast vi egentligen kanske inte ens vill veta av dem. Den goda nyheten är ju att sådant kan förändras. Då får vi bara inte vara livrädda för att se det som är rasistiskt. Då får vi inte köpa att somliga genast ylar om att bli ”stämplade” eller ”brännmärkta” som rasister. Rasism är rasism, och den som ständigt gör sig skyldig till rasism är nog faktiskt till och med rasist. Men det är inte oföränderligt. Det är ingen brännmärkning.

I Främling, vad döljer du för mig? ger sig Priftis i kast med mängder av myter kring rasism, invandring och ”svartskallar”. Här avlivas välbehövligt en rad myter, bland annat om yttrandefrihet och provokationer, om muslimska värderingar och barnafödande – ofta sådant man knappt ens orkat ta i debatterna, därför att anklagelserna är så absurda och smaklösa, men uppenbarligen behöver det ju bemötas. Där är Priftis mycket bra, slagfärdig och påläst.

Ett exempel som fastnade hos mig handlar just om värderingar. Det är en dansk undersökning som säger att 7 procent av de danska muslimerna tycker att det okej med barnaga, medan 15 procent tycker det är bra med dödsstraff. Det måste jag ju till exempel erkänna gör mig lite illa till mods. Fast jag blir ju knappast mindre illa till mods när det visar sig att bland Dansk Folkepartis väljare – de som jag förmodar ungefär motsvarar svenska grupperingar som plötsligt talar sig varma för kvinnors och homosexuellas rättigheter och vill försvara dem mot otäcka muslimer – ja, där anser hela 25 procent att dödsstraffet borde återinföras, och 42 procent tycker barnaga är okej.

Där blir Priftis ofta som mest intressant, i att han ifrågasätter själva grundantagandena. Bör vi försvara ”svenska (eller danska) värderingar”? Vad är i så fall det? Visst ska vi ”ta debatten”, som det så populärt heter. Så mycket vi bara orkar. Men vi måste också inse att vi inte bara faktiskt gjort det en hel del de senaste åren, utan också tagit över oroväckande mycket av de främlingsfientliga problemformuleringarna. Att integrationspolitik alltid har epitetet misslyckad, till exempel, att invandringen har en kostnad, eller att somliga frågor är invandrar- och integrationsfrågor snarare än helt enkelt sociala frågor.

Det är ett enormt ämne Priftis tagit sig an och här och var breder han ut sig över så överväldigande ytor att det blir en smula tungt. Olika typer av rasism genom historien är ett sådant avsnitt. Det är nog inte heller avsikten att gå till botten med precis allt. Där finns det andra, mer specifika böcker man kan läsa (kanske Andreas Malms Hatet mot muslimer eller Harald Ofstads nyutgivna klassiker Vårt förakt för svaghet.). Främling, vad döljer du för mig? är mer översiktlig, lättläst och konkret resonerande. Som sådan är den minst sagt välbehövlig.