Jag vet inte om man egentligen kan tjuvlyssna i en tältby. Det är tältduk och öppna ytor, liksom. Det går ju helt enkelt inte att låta bli.

I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på den andra är det barnaktiviteter och lite längre in i skogen står en stor grupp samlade kring en ardenner och lyssnar på något om hästen i skogsbruket. Inne i föredragstipin handlar det om svamp, och borta vid eldstaden diskuteras det glesbygdspolitik.

En kvinna säger att i Sovjetunionen fanns det en stämpel för byar som ansågs ineffektiva och borde avvecklas. ”Byar utan framtid”. Så. Stämplat. Utdömt. I Sverige finns ingen sådan faktiskt stämpel, men den skulle lika gärna kunna finnas, menar hon.

Nu sitter vi ändå någonstans i skogen i södra Närke. Det är inte precis Norrlands inland – och ändå finns det småorter här som faktiskt framstår som det. Platser som kring där jag kommer ifrån, där livsvillkoren dränerats sedan jag och mina klasskompisar växte upp där. Affärerna försvinner. Skolor och barnomsorg försvinner. Man blir alltmer beroende av bil och vill man köpa hus så ska man nog knappast räkna med möjligheten att få igen sina pengar. Eller att hitta jobb på orten.

Kanske borde det vara så. Kanske är det naturligt att vi lever mer hopklumpat, i mer effektiva stadsformationer. Många miljödebattörer förordar ju det, och det kan säkert vara klokt på många sätt. Ändå måste jag säga att det fyller mig med motvilja hur snabbt livet utanför staden mer och mer blir en omöjlighet. Jag har svårt att tro att Det Enda i längden kan vara det kloka, nästan oavsett vilket detta Enda alternativ är.

Kristina Mattsson har skrivit mycket vettigt och intressant om det där i sin Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden. Eva-Lotta Hultén har för övrigt gjort något liknande just vad gäller vårt förhållande till skogen i sin reportagebok Skogen vi ärvde. Idag handlar det om Dan Jönssons Ingenmansland. Ett år på Sveriges baksida här på dagensbok.com, och för mig har den kanske mer än något annat just fyllt funktionen att jag fått syn på hur arg och orolig jag är över alltsammans.

Jag blir galen på att sitta i min småstad och höra nyheterna rapportera att nu går börsen upp och den ekonomiska krisen är över, medan varsel och uppsägningar här fortsätter hagla och det ibland känns som varannan villa man passerar fått en Till salu-skylt. Jag blir galen på att en ynka timmes strömavbrott i Stockholm blir en jävla riksnyhet, medan folk sitter strömlösa i månader i glesbygden och energibolagen samtidigt inhöstar jättevinster. Jag blir galen av det eviga tjatet om bostadsbrist när majoriteten av Sveriges kommuner istället präglas av befolkningsbrist och ofta tvingas riva fullt dugliga bostäder och jag blir inte minst galen när till och med en briljant men numera uppenbart Stockholmsbaserad kulturperson som Johan Hilton kan sitta i SVT:s morgonsoffa och påstå att han vet hur det är att vara från en ort ”utan kultur”, när han kommer från Borås (en stad som möjligen inte är det paradis på jorden som jag av olika anledningar uppfattade den som i yngre tonåren, men inte desto mindre till exempel har flera fasta teatrar och knappast kan beskrivas som en ort utan kultur).

Och jag är skiträdd att om jag flyttar nu så glömmer jag kanske bort igen hur det är. Att det finns ett Sverige bortanför storstäderna och universitetsorterna, fast man nästan aldrig hör talas om det. Att problemen här kanske ser helt annorlunda ut än vad de som innehar det så kallade problemformuleringsprivilegiet anser – men också att människor i grunden faktiskt är ganska lika, har i stort sett samma grundläggande behov.

Det verkar helt enkelt inte rimligt, när vi nu har bättre möjligheter att överbrygga avstånd, att kommunicera, röra oss, handla, utbyta idéer – långt mer än någonsin, någonsin förut – att vi ändå bara skulle bli trängre i huvudet. Kanske har det med ”tidsandan” att göra, att alla är så upptagna med att hamna på rätt sida gränserna att ingen riktigt orkar ifrågasätta gränserna i sig. Fast jag kan inte tro att en sådan situation heller är given.

Då kan man till exempel med Kristina Mattsson jämföra den svenska glesbygdspolitiken med den norska och plötsligt se helt andra möjligheter. Man kan som Eva-Lotta Hultén eller många av föreläsarna på Skogsfestivalen jämföra ett ekologiskt hållbart skogsbruk med den gamla ”enda rätta” kalhyggesmetoden. Man kan också sitta där på festivalen och lyssna på ekofilosofer från Karlstad universitetet och fundera på vad värde egentligen är och hur det uppstår, stå i blåbärsriset och bara vilja gråta när Maria Westerberg i sällskap av sina underbara pinnfigurer berättar om bland annat Ikeas framfart i den karelska gammelskogen, men också våga tro på hennes drömska skogsvärld av lekfull eftertanke och segnackat motstånd.

Där någonstans har väl också min stadsångest sin grund. Jag vill inte plötsligt stå på ”rätt sida” och glömma bort att vara arg, för det finns så mycket vi borde vara arga på. Inte dras in i ett tempo där man uppenbarligen aldrig hinner reflektera ens över att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag vill få sitta i en tältby då och då, idissla mina intryck, tjyvlyssna på spännande samtal och veta att de här idéerna, de här människorna, de finns också.

Måste få finnas.