Döden. Ett av vår tids få kvarvarande tabun, undangömd på institutioner medan vi lägger allt mer pengar, tid och energi på drömmen om evig ungdom. Eller: Döden. En evig fascination mer exploaterad i närgångna medier än någonsin förr. Kan den rentav vara både och? Att vi avskärmar oss alltmer från döden och döendet – precis […][...]

På internatskolan Jellicoe School går barnen som blivit övergivna, de problematiska ungdomarna: exempelvis massor av föräldralösa pyromaner. Ett antal veckor om året kommer kadetterna till Jellicoe, det är de, lite mer oproblematiska, som går på militärskola. De här veckorna är det krig, mellan internatelever, kadetter och jellisar – ungdomarna som bor i Jellicoe. På Jellicoe […][...]

Det börjar med slutet. En ung kvinna som fram tills nyligen uppfattats som en välartad, skötsam, lugn och privat person anmäler sig själv till polisen. Hon har i sin lägenhet skjutit ihjäl en journalist. Varför? Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till […][...]

Jag älskar mitt hem. När jag sätter foten på min gata minns jag aldrig varför jag tyckt att jag haft något att göra någon annanstans någonsin. Mitt på min gata står en grönlackad bänk. Någonstans någon gång har någon människa tänkt att, Hörrni, ska vi inte sätta en bänk här? Det måste vara jordens sympatiskaste […][...]

Andra novellen landar rakt i vårens klasshatsdebatt. Att svälta ilskan heter novellen, och berättarjaget rör sig i bil från Skåne upp mot Halland. När han passerar den välmående Bjärehalvön rinner det över: En önskan om brand och fasansfulla skrik i natten. Gator fläckade med avföring, blod och krossade käkar och ruttnande lik. Jag vill bomba […][...]

Jag vet inte hur många gånger jag har beklagat mig över likriktningen inom bokhandelsbranschen. Det känns ganska beklämmande att se alla dessa ställ med topplistor i alla dessa boklådor som är så lika varandra att man bara hör på personalens dialekt (åtminstone ibland) att de ligger i olika städer. Visst kan topplistorna tjäna sitt syfte, […][...]

I ett framtida USA har kärlek klassats som en livsfarlig sjukdom. För att hålla smittan borta har städerna isolerats och hela befolkningen får vid arton års ålder behandling mot Amor Deliria Nervosa. Behandlingen gör att man inte längre kan känna äkta känslor som kärlek, åtrå, glädje, men inte heller sorg och olycka. För att en […][...]

Ja, jag vet. Ordvitsarna är oändliga. Inte minst så när popkulturnördförlaget BenBella tar sig an Suzanne Collins succéartade dystopiska trilogi Hungerspelen. Här är det framför allt ungdomsboksförfattare som får säga sitt och ja, det stör mig lite att omslaget definierar dem som ”your favorite authors on” – det vet de väl knappast något om. Med […][...]

Amor vincit omnia et nos cedamus amori – Kärleken övervinner allt så låt oss besegras av kärleken – påstås vara sagt av Vergilius. Jag har alltid tyckt att det är ett ganska fånigt uttryck att slänga sig med men så har jag kanske tagit kärleken lite för given ibland, hur farligt det än är. I […][...]

Har du någonsin funderat på hur en version av (tjej)dig skulle beskriva hur en annan version av dig tyckte att killversionen av dig var i sängen? (Om du har det är jag inte säker på att jag faktiskt vill veta det.) Sådant händer nog bara i Whedon-världar. I teveserien Dollhouse, som nu alltså, precis som […][...]