Recension

: Novellix junifyran
Novellix junifyran: : Migrän, Innan allt har blommat ut, Om himlen smälter, Tiden Arne Dahl, Inger Frimansson, Hassan Loo Sattarvandi, Maria Küchen
2012
Novellix
7/10

Supersöta sommarnoveller

Ni vet hur man i alla de där matlagningsprogrammen på teve, som vi numera närmast drunknar i, ständigt upprepar mantrat ‘man äter lika mycket med ögat’? Ibland, som när man får fyra fantastiskt snygga noveller i sin hand, tänker jag att detsamma gäller för böcker. Ett snyggt formgivet omslag kan höja läsupplevelsen rejält. Novellix junifyra är precis så somrig som en junifyra bör vara. Färgerna, formerna, formatet – tillsammans gör de att det här är böcker jag vill bära med mig överallt. Jaha, mitt fikasällskap blir försenat. Ja, men då hinner jag ju läsa en novell så länge. Grillen är just tänd. Ja, då tänker jag läsa en novell medan vi väntar på perfekt glöd. Små, smidiga och snygga, och innehållandes nyskrivna noveller av hög kvalité. Det kan inte bli dåligt.

I Arne Dahls novell Migrän drabbas berättarjaget av ett migränanfall i ett, minst sagt, prekärt läge. Anfallet tar över hela karaktärens verklighetsuppfattning, och man sugs som läsare obarmhärtigt in i det. Allt är ångest – ångest över smärtan, ångest över oförmågan att handla rationellt och ångest över att världen genom synrubbningar inte längre går att förstå. Var är han? Vad händer? Varken berättarjaget eller läsaren vet detta.

Har ingen aning om var jag är. Ser den röda dörren stängd inifrån. Röd också inifrån. Blodröd. Pulserande. De borde vara här nu. De borde tränga sig in. Men inte ännu. Tack gode gud, inte ännu. Måste vidare inåt, försvinna, uppslukas. Snubblar inåt, någonting hopringlat nedanför fötterna, den blågula regnbågens fem segment ringlar sig som nyfödda ormar över betonggolvet. Äspingar.

Utan att avslöja något måste jag dock nämna att novellen i mitt tycke faller platt på slutet. Upplösningen innehåller en del billiga poänger och blir tyvärr närmast tramsig.

Innan allt har blommat ut av Inger Frimansson utspelar sig på en All inclusive-resort i ett land där oroligheter äger rum utanför hotellets trygga murar, men där inget av detta är ‘något som man behöver oroa sig för’. Claire har rest dit med sin syster Barbara, för att unna sig, för att de är värda det, och i viss mån för att visa sin gifta älskare att hon är självständig. Men även i de bland hotellgästerna så hett eftertraktade solstolarna, eller under en himmelsk (och så billig!) massage, befinner sig Claire hemma i Sverige i tanken. Hon tänker på älskaren, som är henne så tacksam över det hon ger honom men också så snål med vad han ger henne tillbaks. Hon tänker på sin exman. Och hon tänker på sin mor som en gång lovat att aldrig dö. Men hur hon ändå gjorde det, med långa förhårdnade tånaglar i en säng på ett sjukhus där man kunde ta kaffe och fralla längre ner i korridoren om man ville. Jag läser Innan allt har blommat ut som en novell om hur människor använder varandra, inte med uttalat försåt, men för att själva må lite bättre för stunden. Och inramningen, den västerländska turistorten i ett land där man underförstått inte ska lita på någon, blir i sin lågmälda gestaltning ändå en skarp kritik mot vårt sätt att se på oss själva som goda i en situation där det egentliga syftet med våra handlingar är egoistiskt.

Hassan Loo Sattarvandi skrev ursprungligen Om himlen smälter för Sveriges Radio, och här publiceras den i en längre version. Novellen är ett brev skrivet av Caspian till Mira, en kärleksförklaring från en tonåring till en annan, men också en förklaring till varför han lämnar henne. Titeln är hämtad från Claude Gustave Rouxiéres roman Vi kommer alltid att dö igen, en författare vilken Caspian skriver ett arbete om i skolan. Vid ett tillfälle citerar Caspian några fraser ur denna roman för Mira som blir hänförd. Utan att förklara missförståndet låter han henne tro att han själv formulerat dessa rader och han låter henne, om än generad, kalla honom sin poet. Hans lilla lögn växer och blir det som han i brevet återkommer till, gång på gång. Att han dessutom sagt liknande saker till sin exflickvän, som fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka, gör att han slits mellan så väl kärlekskänslor, lojalitet mot gamla löften som skam över att inte alltid lyckas tala sanning.

Av de här fyra novellerna är det Maria Küchens Tiden som verkligen stannar kvar hos mig en tid efter läsningen. En man sitter på verandan vid familjens sommarställe i skärgården. Han är där för att röja undan i sjöboden och förbereda husets vinterdvala, men han spenderar istället tiden med att sitta. Han bara sitter och sitter. Och så spelar han in sig själv på sin iPod, så som de har sagt i terapin att han ska göra. Novellen utgörs av denna inspelning – mannens försök att förmå sig själv att tala om den där händelsen. Den som ägde rum för så länge sedan, men som ändå ständigt finns med honom i form av skuld och skam. Det är otroligt välskrivet och fängslande. Ett stycke monolog utan tydlig adressat, enbart stundtals avbruten av mannens tveksamma tystnad.

Nu vill jag bara stänga av.
- – -
- – -
- – -
Jag är modig som inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
De säger att man är modig om man inte stänger av.
- – -
- – -
- – -
Tystnaden här ute, man kan nästan dricka den.

Junifyran är som övriga utgivningar av Novellix en liten pärla. Litteratur att bära med sig. Litteratur som berör.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-31 09:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4829

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?