Här börjar historien: På en motorväg någonstans i USA:s sydstater på 70-talet voltar en bil ner i diket. Kvinnan i passagerarsätet, gravid med romanens berättare, har tröttnat på sin mans misshandel. Hon kopplar loss hans säkerhetsbälte och rycker tag i ratten, det första helt egna beslut hon någonsin fattat.

Nä, vänta, här börjar historien: På en fest i New York där de är de enda två icke-vita människorna presenterar en svart amerikansk kvinna sin afrikanskättade men lika amerikanske make med orden ”Det här är min man. Han anlände precis från krigets Somalia. Han talar inte engelska.” Sen går de hem och garvar arslet av sig åt hur de vita slår knut på sig för att vara förstående och tycka synd om, så de slipper tala om hur lite de har att säga till varandra.

Nä, vänta, här börjar historien: En ung litteraturvetare får jobb på en rådgivningsbyrå för asylsökande. Hans arbetsuppgift är att hyfsa till deras historier så att de blir… inte nödvändigtvis hemskare, men mer i linje med vad myndigheterna förväntar sig höra. Lite Hollywoodpatos så där. Det ska ju ställas krav på nyanlända, gubevars, och det första måste ju vara att det går att sätta en enkel stämpel på dem så vi vet vad vi ska tycka.

Fan, det blir komplicerat det här. Så här börjar historien: Vår berättare, Jonas, är född i Ohio av etiopiska föräldrar. Han vill säga att han är så genomamerikansk man kan bli och har ändå hela sitt liv fått svara på frågan var han kommer ifrån, vem han egentligen är, vad han vill med sitt liv. Så när hans eget äktenskap faller sönder gör han vad varje sann amerikan gör: han ger sig ut på en road movie i spåren efter en resa hans föräldrar gjorde innan han föddes, för att söka… (dramatisk musik) sig själv. Kapitel för kapitel skalar han av lagren: sin fars historia, sin mors historia, hans frus, hans egen, och letar efter något som inte bara är en vinkling, inte bara är en historia.

Om man säger Amerika tillräckligt många gånger, om man försöker se det framför sig tillräckligt många gånger, så kommer man till slut att stå där med några skyskrapor mitt i en majsåker med tusentals bilar som kör runt, runt omkring det hela.

Alla kulturer är berättelsen om sig själv, men i få länder har det gjorts så tydligt som i USA. Den Stora Amerikanska Romanen har skrivits i hundratals versioner sedan kapten Ahab jagade den vita valen. Kanske är det en del av problemet; berättelsen om samhället Jonas lever i har lagts fast för så länge sedan att han inte kan bara vara, vart han än vänder sig finns färdiga berättelser där han förväntas låtsas passa in. Inte helt olikt Jonathan Franzen (eller för den delen Jonas Hassen Khemiri) vill Mengestu säga mycket om samhället runt omkring sig utifrån ett litet perspektiv – om förväntningarna vi ställer på andra, om paranoian som sprider sig sedan september 2001, om att växa upp i ett hemland där alla förväntas anpassa sig till en norm som både satts upp och vaktas av någon annan. Allt med utgångspunkt i en mycket personlig berättelse om två generationer, två små familjer, fyra människor som inte alls passade ihop trots att de på ytan var så lika, som blir tvungna att hitta på nya identiteter hela tiden eftersom kraven som ställs på dem från alla håll aldrig går att förena. Var dig själv, så länge du är den vi tycker att du borde vara.

Och det blir ibland riktigt stort. Mengestu är smått lysande både i personskildringarna och när det gäller att blottlägga alla de berättelser och konflikter som löper kors och tvärs. Hans problem är inte brist på talang, utan möjligen motsatsen: här finns bitar där han vill säga så mycket så väl att texten blir överlastad. Lite som en amerikansk Knausgård vill han plocka isär hela det här bedrägliga problemet med hur minnet hela tiden vill gå upptrampade vägar, hur allt man försöker komma ihåg ofelbart påverkas av vem man är, vill vara, vill säga till andra att man är, får höra av andra att man måste vara. Det är både romanens svaghet och styrka; ju mer han klär av, desto mer hittar han. Varje nytt försök att sammanfatta, att lägga en tydlig ram runt berättelsen och säga ”Det här är jag” misslyckas eftersom inget får plats inom en enda ram.

Här börjar historien: En ung obehörig lärare står upp inför klassen och säger ”Nu ska jag berätta för er om min far. Han kom från Etiopien. Han svälte sig och lärde sig förvrida sina lemmar för att få plats i en liten fraktlåda på ett skepp som kunde ta honom till friheten, och sedan tillbringade han resten av sitt liv i den lådan.” En del av det är sant, en del är påhitt. Hans elever sväljer allt, och så läggs ytterligare ett lager i en berättelse som aldrig är färdig.