Det är sommar och varmt i den italienska kuststaden Piombino. Men det är långt ifrån kokböckernas och resemagasinens förföriska bilder över en småputtrig italiensk landsbygd. Istället – en sprucken betongöken, ett stålverk på dekis och en familjevurm som är allt annat än genuin. Det Italien som tar plats i Silvia Avallones debutroman Stål är översexualiserat, gubbslemmigt och snuskigt. Silvio Berlusconi är nybliven premiärminister och TV:n, som står på i samtliga hem i stadsdelen Via Stalingrado, fylls med halvnakna, minderåriga tjejer – så kallade velines.

Mitt bland detta lever Anna och Francesca, två trettonåringar, ytterst medvetna om männens, pojkarnas och, för den delen, andra tjejers blickar. Två trettonåringar helt uppslukade av varandra och ruskigt medvetna om vilken impact de har på den manliga (oavsett ålder) kvoten i Piombino. Iklädda minimala och genomskinliga bikinis, med snattad mascara och skyhöga klackar spenderar de sina dagar på stranden. Alltså den del som inte är vikt för turister och de med pengar. Men det spelar ingen roll, för på stranden råder djungelns stehårda: vinna eller försvinna. Och är man inte på stranden kan man ju alltid kika dit ändå. Allas blickar är riktade mot denna livesändning och mot Anna och Francesca.

Det kikas alltså en hel del. Genom fönster, nyckelhål, kikare. Det voyeuristiska följer ständigt fotavtrycken i den våta sanden. Inget romantiskt plaskande i Fontana de Trevi alltså, utan som ett uttryck för en riktigt kass kvinnosyn. Och manssyn för den delen. Avallone pekar på en komplext och destruktivt förtryck och lyckas göra ett riktigt intressant inlägg i könsrolls- och genusdebatten. Utan att vara redovisande eller övertydlig girar hon mellan fåfänga, kokainsnortande fabriksarbetare, sönderslagna hemmafruar, välutbildade donnor och övergödda patriarker. Språket förlorar aldrig sin laddning: det är kladdigt, hett, sunkigt. Men samtidigt så enkelt. Så lätt. Och visst lyckas hon hålla alltihop på rätt köl – Stål kantrar aldrig över i ett pekpinnespetande näs-på-skrivande eller ett naivt objektifierande av arbetarklassbrudar. Istället är den en krass och modern arbetarklasskildring som ger en välbehövlig känga åt en gubbslemmig stövel. Men låt oss inte tala i termerna offer och förövare. Det handlar om makt. Om att ha den, förlora den och återta den. Och vad som händer när makt möter förakt och vanmakt.

Dessa kontrahenter snor sig omkring varandra, tätt och hårt, tills det är omöjligt att skilja dem åt. De vandrar mellan generationer, reproduceras och hårdnar – likt stål. Piombinos stålverk, som en gång i tiden var ett helljutet italienskt futuristiskt utropstecken är nu ett företag som köpts upp av ryska företagspampar. Ändå andas stålverket skönhet. Och fara – det är ett stycke kött som slukar annat kött och föder små monster. Brutala bestar som går hem och slår sina döttrar och hustrur till nyanser som Italiens flagga saknar.

Ganska snart inser man att detta är en ganska obehaglig historia. Tack och lov anas en ljusning på de sista sidorna. Stål är en perfekt bok för sommarens strandhäng. Ta med den, läs den och ge den sedan till alla andra som i ren och skär desperation deffat sig fram till beach 2012.