Det är New York City vid juletid. Dash, som avskyr julen, kan gratulera sig själv. Han har lyckats slå i båda sina föräldrar med respektive att han firar med de andra – vilket låter sig göras eftersom de inte pratar med varandra – och är ensam hemma över helgen. Han strosar runt i sin favoritbokhandel och där, inklämd bland favoritförfattarens böcker, hittar han Lilys utmaningsbok.

Lilys föräldrar är också bortresta över julen. Traditionerna är rubbade och hon fullkomligt avskyr det. För att vinna lite tid med nya pojkvännen hittar hennes storebror på det här med utmaningsboken, en röd anteckningsbok som de placerar i favoritbokhandeln för att ge Lily något att sysselsätta sig med. En sorts kontaktannons.

Och Lily och Dash får kontakt. De lämnar boken emellan sig på olika platser i ett julstressat New York, samtidigt som de bit för bit berättar saker om sig själva. Men ska de ses? Och är det riktigt möjligt att leva upp till de förväntningar som utmaningsboken bygger upp?

Rachel Cohn och David Levithan befolkar New York på sitt alldeles eget sätt. Det blir ett på en gång vardagligt och lite knasigt New York, ett New York som går att ta på, lukta på, leva i så mycket mer än den kuliss man ofta är van vid från film och teve. Här lever New York-prinsessan Lily och hennes stora, vaksamma släkt – ständigt återkommande som utmaningsbokens väktare och förmedlare – och Dashs lite mer spridda bekanta. Tillsammans utgör de en söt historia. En julsaga.

Dash och Lilys utmaningsbok – av någon anledning har man struntat i &-tecknet i den svenska titeln den här gången – charmar mig mer än det föregående Cohn & Levithan-projektet, Naomi & Elys kyssförbudslista. Men den suger aldrig in mig på samma sätt som deras första bok, Nick & Norahs oändliga låtlista, gjorde. Kanske börjar det bli dags att ändra konceptet något, eller nöja sig där?

Det som dröjer sig kvar är framför allt det här med förväntningar. Hur lätt det kan bli fel när man går runt och föreställer sig den andra, bygger på som ett stort moln av laddning. Mängder av nervös energi som måste ta vägen någonstans.

Så ja, Cohn och Levithan har fortfarande samma varma, vänliga men skarpa blick för relationer och sårbarhet. De verkar fortfarande ha roligt ihop och det är roligt att följa Dash och Lilys julbestyr, men jämfört med exempelvis Nick & Norahs oändliga låtlista känns romanen kanske något sval. Något saknas för att den helt ska leva upp till förväntningarna – men det är väl å andra sidan också helt i linje med julfirandets tradition?