Under kort tid har jag läst två barnböcker av två av Sveriges absoluta finförfattare. Lotta Olsson debuterade som 20-åring med en samling sonetter (efter det är man alltid fin). Malte Persson var några år äldre när han gav ut den speedade, postmodernt intellektuella Livet på den här planeten.

Lotta Olssons Konstiga djur är en fantastisk bok som funkar från 5 år och uppåt. En kapitelbok med bilder som handlar om den, om han får säga det själv, kloke och väldigt vanlige hasselmusen och den konstige myrsloken som kanske inte är så klok men som, likt barn och dårar, alltid menar det han säger och därför blir ganska klok i alla fall. Tillsammans ska de ordna en tävling som utser det konstigaste djuret.

Konstiga djur är något så ovanligt som anti-Astridlindgrensk. I Astrid Lindgrens anda skall en barnbok vara härlig och fartfylld, alltid ta barnet på allvar, gärna driva med vuxna, och aldrig tala över barnets huvud. Det är en berättelse som är lojal mot barnet i alla avseenden.

Konstiga djur har istället lånat det bästa från (vad jag uppfattar som) den engelska barnbokstraditionen. Precis som i Nalle Puh eller Bror groda och bror Padda (skrivna av en amerikan) så drivs berättelsen av en filosofisk klurighet istället för actionbaserad dramatik och därmed är den vuxne tydligt inskriven i berättelsen. Barn och vuxna läser tillsammans.

Ibland kommer det avsnitt som barnet förmodligen inte alls fattar, berättelsen stannar upp och vägrar komma ur fläcken, som korskopplingen i Konstiga djur mellan ett spindelnät och nätet (internet). Men det är kul för oss vuxna och eftersom den vuxne som läser ligger på sängen och småfnittrar så kan barnet ofta uppfatta just dessa avsnitt som särskilt intressanta.

Malte Perssons och illustratörens Rui Tenreiros Resan till världens farligaste land är rimmad och handlar om allt som man måste undvika för att ta sig levande ända fram till världens farligaste land. Det finns ingen huvudperson i boken, men texten tilltalar ett ”du”, så förmodligen är tanken att läsaren skall se sig själv som den person som undviker alla faror.

Texten är också på sitt sätt anti-astridlindgrensk. Att kalla en tjur för ”fåfäng” och ”folkilsk” är att lämna 6-åringen långt bakom sig (vilket inte alls behöver vara fel). Att sakna en huvudperson (som barnet kan identifiera sig med) och att aldrig berätta varför man ska resa till världens farligaste land (finns där en skatt?) är att hoppa över några av både vuxen- och barnberättelsens standardingredienser. Att det avslutas med att man reser hem utan någon belöning är en smula snopet.

Jag får inte ihop berättelsen, varje uppslag berättar om allt jag (som det ”du” berättelsen tilltalar) ska undvika, men eftersom jag aldrig samlar på mig saker eller erfarenheter som jag kan använda på nästa uppslag, eller får reda på resans mål, så sker det ingen utveckling. Detta bekräftas av bilderna (som jag verkligen gillar) som inte heller ändrar ton eller låter oss ana en framåtrörelse.

Baksidetexten talar om en ”mysläskig” äventyrsroman i bilderboksformat och menar att tankarna ska leda i riktning ”tevespel”. Och kanske är det dataspel författarna tänkt på.

I ett dataspel är det viktigaste ofta att förstå allt vi måste undvika för att överleva. Men det är ju ens egna beslut, inte författarens, som gör att man kommer vidare i dataspelet. Och gång på gång dör man och samlar på sig kunskaper som gör att man klarar sig bättre och bättre. Och när man når slutstationen har man klarat av en resa som man från början trodde var omöjlig.

När de flesta av dessa inslag försvinner så blir det livlöst och jag känner att jag sitter och saknar Astrid Lindgren och hennes barnfokus: Jaha, nu är vi så här långt komna i berättelsen, vad vill barnet höra nu då?