Det är ytterst ovanligt med böcker som handlar om en författares relation till schackspelet. Det skulle behöva skrivas en bok enbart om olika författare som påverkats och inspirerats av schack. För det är inte alls ovanligt med kända författare som låtit sig mer eller mindre berusas av schackspelet i sitt författarskap. Några exempel på stora namn inom litteraturen och deras böcker, som innehåller schack är: Vladimir Nabokov: Han som spelade schack med livet, Stefan Zweig: Schachnovelle 1941, Lewis Carroll: Alice i spegellandet och Georges Perec: Livet: en bruksanvisning. Även giganter i litteraturhistorien som Jean-Jacques Rousseau, François-Marie Arouet de Voltaire, Johann Wolfgang von Goethe och Leo Tolstoj var inspirerade av schack. Nabokovs bok läste jag redan i tonåren och den var farlig läsning för en så ung läsare som jag, endast 14 år gammal.

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.