Eva Nios hela värld består av ett antal underjordiska rum. Där har hon växt upp, ensam med den robot som uppfostrat henne, Modr (står för MultiOperativ DomestikRobot, men säger man det högt så hör man också ordets andra betydelse). Eva har aldrig träffat andra människor, och trots att hon har förberetts och tränat för ett liv på ytan så är det högst oklart när det livet ska börja. Tills hennes hem blir angripet, och den tolvåriga Eva tvingas fly.

Men världen hon möter är inte alls likt den värld som hon övat på i holografiska simulationer i det underjordiska hemmet. Istället för ormar och granar finns det fladderfenor och vandrande träd, istället för människor finns här dorceaner och caerulaner. Hon är fortsatt jagad av den varelse som angrep hennes hem, och hon tvingas försöka klara sig själv i den främmande omgivningen. Hon träffar andra varelser, och får vänner bland dem, men det hon letar efter har hon svårt att finna: finns det andra människor på denna främmande planet?

Det som gör den här boken till en så fin läsupplevelse är författarens till synes outsinliga fantasi, och hans förmåga att beskriva den fascinerande värld han skapat, både i ord och bild. De varelser Eva möter tycks ofta vara en slags större mikroorganismer och insekter, till exempel finns här gigantiska tvestjärtsliknande varelser som lever under sanden och kallas sandkrypare, och jättelika gråsuggor som Eva har en form av telepatisk kontakt med. Organiskt uppbyggda städer som liknar stora svampar blandas med beskrivningar av den teknologi som Eva har växt upp med, framför allt representerade av Modr, och av Omnipoden, en förstoringsglasliknande handdator som samlar information om livsformer, analyserar och jämför med sin databank, för att sedan dra slutsatser och ge råd om vad som bör göras.

Det här är den första av Tony DiTerlizzis egna böcker som kommer ut på svenska, men han har tidigare bland annat illustrerat böckerna om Spiderwick, som han också skrev ihop med Holly Black. Om man läst dem vet man att illustrationerna var en mycket stor del av grejen, och så är det också här. Varje kapitel inleds med en fantastisk bild, gjord i en färgskala och teknik som liknar sekelskiftets daguerrotyper – färgerna är dem man kan se på gamla foton: svart, vitt, gulgrönt och grått. Rent språkligt är det ganska rakt på sak, snabbläst och lättfattligt. Miljöbeskrivningarna är bättre än dialogen, som ibland är lite styltig, och vissa liknelser återanvänds tyvärr alldeles för många gånger för att det ska kännas helt genomarbetat.

Bokens fantasirikedom bidrar också till en av dess svagheter: den är inte särskilt djupsinnig. Det känns som att DiTerlizzi proppat boken full med olika varelser och platser utan att tänka efter om de behövs eller tillför något till historien, och det gör att det ibland är svårt att se en logik eller röd tråd i händelseförloppet. Men man förlåter det, och det beror på charmen i alla de där påhitten, snabbheten i vändningarna, och berättarglädjen som genomsyrar boken. Man blir glad av att läsa den helt enkelt. Eva Nio är inte heller hon särskilt genomporträtterad, men hon är en modig och impulsiv hjältinna som man lätt tycker om, och som har drag av flera andra flickhjältinnor – jag tänkte mest på Hayao Miyazakis fantastiska Nausicaä från seriealbumen Nausicaä of the Valley of Wind. Dessutom påminner miljöerna och varelserna i de böckerna om DiTerlizzis skapelser, och hos Miyazaki finns också ett starkt miljötema som man kan tänka sig kommer att utvecklas i framtida böcker om Eva Nio – det är tänkt att bli en trilogi.