De ekonomiska klyftorna i samhället ökar. Barnfattigdomen ökar. Vinstutdelningarna i företag ökar också, medan andelen löner däremot minskar. Nyheterna rapporterar om ytterligare en vd med bonusmiljoner, miljonlägenhet och miljonpension. Orkar han sedan inte städa sin stora, fina lägenhet så finns det ju gudskelov skattesubventionerad städhjälp.

Det är om framför allt om städhjälpen som Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass handlar. Det är en reportagebok i bokförlaget Atlas serie ”Vems Europa?” och här möter vi bland många andra Mirela, som städar i Stockholmsområdet med ”delad tur” och obetald restid mellan arbetsplatserna på sex timmar. Hon åker hemifrån sex på morgonen, kommer hem nio på kvällen och träffar sin femåring i vaket tillstånd bara på helgerna.

Det är långt ifrån någon unik livssituation för dem som arbetar inom sektorer som service, vård, restaurang och handel i Europa. Bohlin har träffat arbetare, forskare och fackligt aktiva i Stockholm, Hamburg och London. Det handlar om ”prekariatet”, de hårt arbetande men utsatta grupper som lätt faller igenom det sociala skyddsnätets allt större maskor. De kan vara migrantarbetare, de kan vara papperslösa invandrare, de är oftare kvinnor än män och de arbetar i växande sektorer.

Sektorer där kollektivavtalen av människor som Anders Borg beskrivs som ”bekymmersamma”. Där det just nu diskuteras sänkta lägstalöner. Sänkta? Jag tittar igen och igen på Bohlins många enkla räkneexempel. Det går ju över huvud taget inte ihop och det verkar knappast rimligt att människor som arbetar, som gör slitiga, måttligt stimulerande men ofta stressiga och fysiskt slitsamma jobb inte skulle förtjäna någon som helst trygghet och uppskattning.

Låter jag arg? Det är kanske dags att bli det.

Men det finns också skäl att bli glad. Reportageserien ”Vem Europa?” är ett sådant skäl. Tänkvärda, konkreta reportageböcker, små facklitterära munsbitar på sådär 150 lättlästa sidor, och väl avvägda mellan helhetsbilder och konkreta människors erfarenheter.

Här frågar sig också Bohlin vad som kan göras. Hon diskuterar fackföreningarnas roll och eventuella fyrkantighet med LO-ordföranden Wanja Lunby-Wedin, hon möter mer okonventionella fackliga rörelser som Justice for Cleaners och hon visar framför allt på att det går att ställa krav, att det fortfarande är möjligt att vara starka tillsammans. Det fungerade under 1900-talet och det kan fungera igen.

Mina tankar återvänder till de där vd:arna i sina lyxlägenheter. Är det verkligen vi som behöver dem?