Dawn French är en mycket känd komiker i Storbritannien. Sin debut i TV-sammanhang gjorde hon i komedi-serien The Comic Strip Presents …, i det allra första avsnittet från 1982. I denna TV-serie samarbetade hon bland många andra med Jennifer Saunders, Peter Richardson, Nigel Planer, Adrian Edmondson och med min favoritkomiker Rik Mayall. Dawn French har spelat i 27 av de hittills inspelade 40 avsnitten, och skrivit två av dem. The Comic Strip Presents … har, mig veterligen, visats mycket lite i svensk TV. Alla avsnitt finns dock att köpa i en DVD-box. Den rekommenderas varmt om man gillar så kallad alternative comedy! Det allra senaste avsnittet av serien, ”The Hunt for Tony Blair”, är från 2011, men där finns inte French med, och det finns inte med i boxen.

Flera av de ypperliga brittiska komikerna i denna TV-serie har, förutom olika sorters manus, även skrivit böcker. Och 2010 var det Dawn Frenchs tur att komma ut med en roman: A Tiny Bit Marvellous. Boken handlar om familjen Battle, en både vanlig och ovanlig familj med olika problem och konflikter. Familjen som består av pappa, mamma och två barn, bor i staden Pangbourne i södra England. Berättelsen utspelas i vibrerande engelsk nutid, vilket känns kul. Facebook-livet är ganska centralt i berättelsen. Likaså är smartphones, kläder, musik, TV-program, kändisskap och talangjakter och dylikt dominerande ingredienser, viktiga för familjens två tonåringar.

Dawn Frenchs roman är alltså väldigt mycket nutid, men med eviga problem, kan man nog säga. Där finns åldersnojor, kärleksbekymmer och vänskapsproblem. Ja, det är ju inga nya teman, direkt. Men genom att skildra dem på ett humoristiskt sätt kan man få insikt om att vissa problem kan vara överdrivna och uppförstorade och därmed få hjälp med att lösa dem. Detta händer kanske den som läser denna roman, som är fylld av en hel del överdrifter och skruvade situtationer. Tre av familjemedlemmarna, den 16-årige Peter, som vill kallas Oscar (författaren med efternamnet Wilde är en favorit), den 18-åriga Dora, och Mo, deras 49-åriga mamma, får genom hela romanen omväxlande i egna kapitel berätta som i en dagbok vad som händer dem och hur de ser på tillvaron och övriga familjemedlemmar. Det är ett berättargrepp som är effektivt och avslöjar mycket om de olika karaktärerna. Och man får som läsare en ganska intressant inblick i sonens, dotterns och mammans tankevärldar – och språk. Och eftersom Dawn French är medelålders kvinna, (det är nog därför), blir det ändå allra mest Mos, (mammans) berättelse som dominerar, tätt följd av dotterns och sonens. Pappan kommer bara direkt till tals en enda gång.

Mos problem är till stor del åldersnoja. Hon är förfärad över de ålderstecken hon bland annat ser i sitt ansikte:

Jag vände på spegeln och såg mig i den förstorade sidan och upplevde något som måste beskrivas som genuin fasa. Den sortens skräck som får en liten bit av trosorna att krypa in i anus. Vad var nu detta för ett nytt helvete? Det är så mycket som har förändrats, och alltsammans på helt andra sätt än jag trodde. Visst väntade jag mig rynkor och säckig hy, men inte i den här formen. Dragen ser ut som om de hade tryckts ihop i sidled i ett skruvstäd och sedan fått stelna över natten. De flesta av linjerna i mitt ansikte löper alltså uppifrån och ner. Va?! Raviner från näsvingarna till mungiporna och ner över hakan, djupa fåror i pannan och – det allra märkligaste – stora lodräta rynkor på överlocken, från brynen ner till fransarna. Vad är det?! Något som jag aldrig har sett förut, inte i ett enda ansikte [...] Dessutom har jag tydligen fått nya ögonlock. Ovanpå de gamla. Som om smält lavahud har runnit ner från ögonbrynen och börjat sprida sig över ögonfransarna, som knappast orkar bära tyngden. Var kommer all denna hud ifrån? Har den legat gömd under hårfästet och bakom öronen och väntat på att slå till runt femtioårsdagen? Nja, kanske inte slå till, utan snarare sippra ner. Ansiktet har kapitulerat.

Mos ålderskris sätter för en tid hela hennes tillvaro på spel.

Romanen rymmer också många humoristiska och lite överdrivna skildringar av de två tonåringarna, Dora och Oscar, och deras tankar: Det verkar som att Dawn French har tonårsbarn själv. Dottern är osäker, slarvig och ständigt på jakt efter bekräftelse. Trots att modern Mo är ungdomspsykolog har hon inget bra inflytande på sin dotter. Sonen är lillgammal, mycket självsäker, begåvad, homosexuell och excentrisk. Han är mycket sin systers motsats.

Dawn French anstränger sig mycket för att vara rolig. Visst, det är fantasifullt, infallsrikt, galet och ibland överraskande, men berättelsen inbjuder tyvärr inte så mycket till skratt, som jag hade hoppats. Snarare är romanen en feelgood-roman, med vissa komiska poänger. Jag hade väntat mig mer av denna begåvade komedienne. För att höja förväntningarna ytterligare kan man dessutom på bokens omslag läsa korta citat ur engelska tidningars recensioner: ”Extremt roligt”, Sunday Times, ”Mycket insiktsfull. Man skrattar på varje sida!”, The Times.

Tänk tanken att det skulle finnas en bok, där man skrattar på varje sida! Vilken skatt! Kanske kan en del seriemagasin ha den effekten. Den här berättelsen skulle säkert bli roligast i filmad version, med Dawn French själv i huvudrollen. Men om nu inte romanen är så väldigt rolig, så visar den sig mot slutet ha tydliga och ”nyttiga” budskap, och berättelsen knyts ihop på ett bra och riktigt gripande sätt.

Här vill jag också uttrycka min bestörtning över den oerhörda mängd korrekturfel som denna svenska översättning innehåller. Först försökte jag i all välmening få det till att alla dessa fel kunde vara medvetna fel, som skulle ge uttryck för ett lite slarvigt ungdomsspråk eller liknande. Men den tanken fick snabbt falla bort, eftersom felen inte dyker upp på något konsekvent sätt. Jag har aldrig någonsin läst en bok som haft så många korrekturfel. Här krävs flera korrekturläsningar och en nytryckning.

Eftersom korrekturfelen knappast är författarens fel, vill jag avsluta positivt. Det gör jag genom att prisa det originella och inspirerande, som Dawn French gör, när hon avslutar berättelsen med att förmedla recept på de kakor och pajer, som romanens familjemedlemmar älskar och blir försedda med av Pamela, mormodern, en person som betyder mycket för samtliga i familjen Battle. På så sätt kombineras kakreceptbok med roman, på ett naturligt sätt, och något sådant har jag inte sett tidigare. Ett tips för alla romanförfattare i den benhårda konkurrensen!