Det är något som är väldigt fel i teater- och underhållningsbranschen. Inte bara där, naturligtvis. Skeva och bristfälliga perspektiv på både män och kvinnor och hens dyker upp överallt. Jag tänker inte lalla runt i en diskussion som går ut på att alla män är svin och resten förtryckta (jag är tydligen en av de få som gillar Don Draper och som skyr Betty Draper som pesten…), men just det här eviga reproducerandet (inom konsten såväl som annars) av män som genier och kvinnor som offer stör mig något enormt. En anorektisk brud till och jag spyr!

Just den här sjuka och något tröttsamma världen utgör grundproblematiken i Jungerstens debut Wannabe. Här snackas det skit, ryggar klias och ingen är, någonsin, riktigt sig själv. I centrum står Tove, några och tjugo. Hon vill bli skådespelerska. Hon vill det så mycket att hon nästan går sönder. Teatern är hennes enda och sanna hem: får hon inte stå på scen kan hon lika gärna dö. Hon förbereder sig minutiöst, är perfektionist ut i fingerspetsarna och kan aldrig nöja sig med något som ens antyder det mediokra. Medan hon bidar sin tid inför sitt hopfantiserade genombrott jobbar hon som statist på Wasa Teater och låter den ynkliga lönen släcka törsten på stammishaket Ernst.

Ganska snart förstår vi att Tove inte älskar. Det finns ingen kärlek vare sig i hennes förhållande till teatern eller till andra människor. Det som finns är istället en besatthet. En fullständig fixering vid att bli sedd, uppmärksammad och erkänd.

Detta är en roman om ensamhet och utsatthet. Och om längtan efter att vara Någon, bli Någon. Så mycket att detta ”wanna be” blir en wannabe. Det är ungt, det är hudlöst och det är naket: Sara Jungersten gestaltar Tove som ett enda stort sår som, likt en vansinnig inkarnation av Raskolnikov, febrigt drar runt på Wasas gator. När hon inte barrikaderar sig inne i sin lägenhet i väntan på att livet ska börja. Men trots att Tove är lika snygg som begåvad (det vill säga mycket) vill det sig inte riktigt. Hon spricker i proven till teaterhögskolorna, blir aldrig teatersällskapets prima donna eller spelets primus motor. Dock är hon utrustad med en kämpaglöd och ett självförtroende som skulle få Nietzsches Übermensch att få akuta mindervärdeskomplex. Det är inte bara det att Tove stör sig på blonda småtjejer, tjocka människor eller dem som köper vinterkläderna på H&M. Hon är också övertygad om att Rachmaninovs musik är till för människor som hon: människor som kan urskilja och förstå det som är vackert. Kort sagt, de som har förmågan att känna, leva och tänka.

Jag köper allt det här. En gång, för länge sen, var jag nog lite som Tove. Teaterdrömmar, världen var svart och vit. Visste man inte vem Dostojevskij var så var det tack och ajöss och drack killen rom och Cola var det det inte värt besväret att ens börja snacka. Så visst är Wannabe trovärdig. Den som någon gång har varit insyltad i teatervärlden lär känna igen sig. Och visst är det viktigt att berätta den här historien. Det är inte här mina ”Men…” börjar. De är snarare som en sorts aning. För något är det som inte riktigt fungerar. Vad? Wannabe är inte tillräckligt engagerande. Jag har inga problem med det faktum att jag faktiskt inte gillar Tove (det är rätt skönt att känna motvilja mot personer i böcker). Det jag har problem med är att jag faktiskt inte bryr mig och likgiltighet är en av mina största fasor.

En dramatikervän till mig sa en gång att för att visa på orättvisor, uttjatade klichéer och så vidare måste man använda sig av motsatsen. Jag förstod då inte riktigt vad hon menade, men efter att ha läst Wannabe tror jag att jag börjar greppa vad det hela handlar om. Historien om Tove och hennes teaterdrömmar är alltför fylld av klichéer, alltför förutsägbar och alltför sönderskriven för att jag ska ge stående ovationer. Dessutom är språket för redovisande. Det är much more tell and far less show för att det ska lyfta från boksidorna.

Ett annat problem är bokens målgrupp. Vilka riktar den sig till? Fjortonåriga tjejer med teaterdrömmar kommer med allra största sannolikhet att falla pladask, men annars har jag svårt att se vem boken skulle kunna tilltala. Ämnet berör och är viktigt, men som litteratur betraktat är det något man läser och sedan glömmer. Om Lisa Langseths film Till det som är vackert (förlåt Alicia Vikander, du var ändå genialisk!) var alltför övertydlig, på gränsen till didaktisk, blir Wannabe mer av en lista som prickas av: snygg tjej (check!), ätstörningar (check!), destruktiv affär med förste älskaren/snygge skådiskillen (check!), för mycket alkohol och knark (check!). Det tar udden av historien, tyvärr. För Toves historia förtjänar att berättas. Hade Jungersten använt sig andra narrativa verktyg hade jag applåderat helhjärtat.