På något vis har Ond kemi nästlat sig in i min vardag på ett närmast häpnadsväckande vis. När jag dricker en kopp kaffe, äter lunch med vitlök eller rökt fisk, eller när jag är ute och tar en öl, finns alltid en historia om kemikalierna bakom att berätta. Och när vardagskopplingarna tryter så finns det otroligt mycket annat spännande att fascineras över. Varför helvetet associeras med svavel, om mystiska mexikanska svampar, historien om dödskallemärket som symbol för gifter, om hur nervgifter fungerar, hur olika författare använt gifter – sammanfattningsvis över 300 sidor som känns intressanta varenda en.

Kaffehistorien är nog den som gjort djupast intryck på mig. Bilderna av spindelnät som spunnits efter att spindlar fått olika droger är obehagliga för den som, liksom jag, gärna dricker kaffe: med LSD i kroppen spinner spindlar ändå symmetriska och täta nät, har de fått marijuana syns fortfarande grundstrukturen i näten, även om den är långt ifrån perfekt. Men när spindlarna fått koffein blir näten alldeles skeva och odugliga till insektsfångst. Jag blir glad när författaren, lundaprofessorn Ulf Ellervik, konstaterar att resultaten kanske inte går att överföra direkt från en art till en annan, och att slutsatsen av studien nog först och främst bör vara att koffein ska förbjudas i spindlarnas värld.

Ulf Ellervik har glimten i ögat när han skriver, och det gör att även svår kemi känns lätt. När han drämmer till med ett par osedvanligt knepiga kemiska begrepp i texten inleder han med att de har ”de outtalbara namnen” ditt och datt – vilket signalerar till läsaren att man inte MÅSTE staka sig igenom dem om man inte tycker att det är intressant.

Hela boken andas en känsla av att kemi är kul och spännande – och att den är möjlig att förstå även för den som inte är fackman.

Ellervik tar fram otaliga exempel på de vedermödor olika forskare utsatt sig för, för att begripa sig på gifter, droger och illaluktande ämnen. En anekdot handlar om kemisten som lyckades samla in skunksekret för att analysera det – men fick hela universitetet emot sig, och fick avbryta försöken på grund av stanken. Idag vet man att sekretet innehåller några svavelföreningar, som också bildas när öl får stå framme i solljus – så att påstå att gammalt öl luktar skunk är alltså helt korrekt.

Ulf Ellerviks bok var prisbelönt redan innan den kom ut – i vintras fick manuset det nyinstiftade Pi-priset för populärvetenskaplig litteratur. I ett sånt läge blir förväntningar lätt extra högt ställda. Men Ulf Ellervik lyckas infria dem med råge. Han har berättarförmåga, och han lyckas visa hur kemin gör det möjligt att begripa sig på världen. Att han är bra på att använda liknelser gör inte saken sämre; att hundar har bättre luktförmåga än människor förvånar inte längre när man vet att människans luktsensorer finns i ett område som är stort som ett frimärke, medan hundens är stort som ett badlakan, hopvecklat i nosen.

De många bilderna gör också att boken är trevlig att bläddra i, och de små strukturformlerna i marginalen hjälper till att förstå varför olika ämnen med snarlikt utseende beter sig som de gör.

Bara två detaljer retar mig. Dels saknar jag ett register. Eftersom boken innehåller så många bra historier vill jag ju snabbt kunna leta rätt på dem när jag ska försöka återge dem, men inte riktigt minns hur det var.

Dels framställs nobelpristagaren Fritz Haber som ett exempel på den goda kemin. Visst, han lyckades framställa ammoniak ur luftens kväve, något som gjorde det möjligt att framställa konstgödsel – helt klart en positiv upptäckt för mänskligheten. Men att Fritz Haber var hjärnan bakom tyskarnas första storskaliga försök med stridsgas under första världskriget framgår inte i boken. Attacken skördade 15 000 offer, varav 5 000 dog. Haber utvecklade också det insektsmedel som Hitlertyskland – visserligen efter Habers död – använde för att mörda miljoner judar i koncentrationslägren.

Ellerviks slutkläm i boken är att kemin varken är ond eller god, utan helt enkelt spännande. Jag skulle vilja modifiera slutsatsen: Kemin är både ond och god. Det spännande är vad vi gör av den.