Fotbollskriget kallas det, ett av 1900-talets många småkrig som hade varit bortglömt om ingen satt ett snitsigt namn på det. Givetvis handlade inte det fyra dagar långa kriget mellan Honduras och El Salvador 1969 om fotboll; det var långt mer djupgående frågor: Ojämlikheter som legat kvar sedan kolonialtiden, utländska påtryckningar från både Cuba och USA, politisk polarisering och rädsla för kommunism eller högerdiktatur, skräckpropaganda om invandrare från El Salvador; kravallerna i VM-kvalet var bara en gnista. Men vi har nu en tendens att glo oss blinda på de utlösande faktorerna och tro att om vi bara ser upp för dem behöver vi aldrig bry oss om det som pyr under.

Horacio Castellanos Moyas debuterade på svenska för ett par år sedan med Sanslöshet som jag tyckte mycket om. Tyvärr imponerar Sönderfall inte fullt så mycket. Inte så att det är en dålig roman; den känns bara lite skissartad. Här får vi en släktsaga som utspelar sig i över 30 år, berättad i tre korta segment – en dialog mellan två föräldrar, en brevväxling mellan en far och en dotter, och slutligen ett vittnesmål från en gammal familjetjänare. Fadern i fråga är en av Honduras ledande politiker, dottern ska i början precis till att gifta sig med en salvadoransk kommunist, och modern tokvägrar: den där jävla förrädarhoran är inte hennes dotter. Aldrig att hon tänker acceptera det giftermålet, om hon så ska behöva låsa in sin man för att hindra honom att närvara, om hon så ska behöva göra sin dotter arvlös, om hon så ska behöva kräva vårdnaden av deras barn. Om hon så ska behöva gå ännu längre.

Sönderfall är en serie gräl, den ena konflikten efter den andra där människor som borde älska och lyssna på varandra i stället försvarar sina synpunkter och gräver allt djupare skyttegravar tills försoning verkar helt omöjlig. I bakgrunden kommer och går krig, demokratiseringsrörelser, storfinanser, diktaturer. 30 år av världshändelser reduceras till kulisser medan familjemedlemmarna stirrar sig blinda på den där enda frågan, den där enda oförrätten de inte kan acceptera. Att de inblandade är från en Fin Familj och har en viktig roll att spela som påverkar hela länder gör inte ironin mindre bitter, men den svarta humorn från Sanslöshet är här som bortblåst. Vilket den kanske borde vara. Men ändå… fanns det inte mer att säga här? Castellanos Moya spelar upp det här dramat på en naken scen, med ett halvdussin skissade personer, och ironiskt nog känns det lite som om han går i samma fälla som sina huvudpersoner; allt reduceras till konflikten, och längre än så kommer han inte. Ju mer jag resonerar om detta, desto smartare låter romanen, men det känns ändå som om den lämnar lite för mycket osagt runt karaktärer och sammanhang som kunde byggts ut mer.