Recension

: Bang om Bang
Bang om Bang Barbro & Ruffa Alving
2009
Gidlunds förlag
8/10

Bang i bygget

Bang, bang, bang. Få har väl förtjänat sitt alter ego så som journalisten Barbro ”Bang” Alving. Outtröttligt hamrar hon på sin skrivmaskin, ringer, flänger, flyger, bevakar, expresstelegraferar och krigskorresponderar. Och går på puben. Och är pionjärmamma som ogift mor. Bang, bang, vad det hamras och är effektivt i allt vad Barbro Alving gör.

I Bang om Bang får Barbro Alving själv, främst genom sin dagbok och avsända brev, själv berätta om sig och sin karriär. En evig slitning mellan den oerhörda rastlösheten och prestationsångesten uppdagas, så även en dragning mot ett destruktivt leverne. Den berömda kicken, att alltid vara där det händer, känna kravet att leva upp till epitetet ”stjärnreporter”, att alltid säga ja, ja, ja och hamra text; bang, bang, bang. Det är Barbro Alvings lott. Inte konstigt att inbördeskrig och baksmälla drabbar henne då och då. Något som gestaltas bra och tydligt i Bang om Bang. Efter att med lugn blick sett bomber och granater och inmundigat för mycket sherry i Madrid 1936 kommer hon till Paris:

Jag fick ett snyggt nervsammanbrott en dag, har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Grät som en idiot, kunde inte tänka, du vet, så där så man håller om huvet och tror man ska bli tokig. Måste ändå skriva hela tiden, det hela var inte vettigt.

Nervositeten och rädslan är en mänsklig reaktion. Ett avslöjande som väcker empati och förmänskligar. Något jag ofta saknat i andra självbiografiska verk av kända journalister, till exempel hos den legendariska Ryszard KapuÅ›ciÅ„ski.

Genom Bangs brev får man dessutom en inblick i hur jounalistiskt arbete kunde te sig på 30-, 40- och 50-talet. Bilden är inte alls de öppna kontorslandskap med ”news deskar” och automatiska kaffemaskiner som finns idag. Nej, den tid då Alving verkar i tycks innehålla betydligt mycket mer inrökta kontorsrum, trycksvärta, ölflaskor, skrivmaskinsknatter och spring upp och ned för trapphus och portar. Hela den tekniska utvecklingen är något att fascineras och kanske förskräckas över. För vem vill inte ha en anställd tecknare som går runt med bläckfärgade fingrar på sin redaktion. Eller få handskrivna lappar istället för elektroniska snabbmeddelanden?

Hundra år efter att Bang föddes har hennes Bang-barn fått boken om henne utgiven. En dotter som redaktör väcker vissa frågor om urvalet och objektiviteten. Vinsten är en värme och personlighet, kanske främst då i Bangs brev till sin älskade avkomma.

Slutligen har Bang om Bang många andra förtjänster. Den rekommenderas inte bara till den medieintresserade utan till alla som vill läsa en god stilist och brevskrivare, alltid med ett stänk av ironi och bitsk humor. Är du dessutom feminist är den en självklarhet. Bang har trots allt gett namn åt en tidskrift.

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2010-03-14 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-13 23:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3657

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?