Under de senaste 102 åren har mycket hänt i världens folkrikaste och äldsta land. 5000 år av historia har vänts upp och ner gång på gång; från kejsardöme till republik, från republik till folkrepublik, från folkrepublik till rödkapitalism. Revolutioner, världskrig (”där vi alltid var på den vinnande sidan och aldrig hade något för det”), inbördeskrig, förtryck, rikedom. Från Konfucius till McDonalds på ett sekel.

Yiyun Lis (hon är amerikanska numer, därav det bakvända namnet) berättelser är små speglingar av allt det där stora, individuella öden i ett miljardmyller. Hon hälsar på hos de allra fattigaste – den gamla kvinnan som sitter på en trottoarkant, bestulen på allt hon äger, ensam i ett gigantiskt Kina som hyllar Folket så länge det jobbar ihop till Mercedesar – och de som tagit sig ut, blivit något, slagit sig ner i det förlovade landet i öster (från Beijing räknat). Överallt finns generationerna, fäder och mödrar och barn och barnbarn i alla åldrar – nödvändiga, livsviktiga i ett land där de allra flesta bara har ett enda barn att hänga upp hela sin framtid på, ett enda barn som måste leva upp till traditioner och förväntningar fastlagda i en värld som fanns nyss men inte existerar längre. Att traditionerna officiellt avskaffats gör ju inte saken enklare, de nya känns ju ofta väldigt bekanta. Motiveringarna byts ut, förtrycket består, det är inbyggt. Mao ersatte kejsaren, och det tacksamma folket hyllar honom som en gud trots miljoner döda – en ofelbar far visar ju kärlek med stränghet.

Pappa, om man växer upp i ett språk som man aldrig använder för att uttrycka sina känslor, blir det lättare att ta till sig ett annat språk och tala mer i det nya språket. Man blir en ny människa.

Gång på gång, som kunde hon inte komma ur traditionen själv, återkommer Li till samma scen som hon måste belysa ur varje tänkbar vinkel: föräldrarna och barnet, två generationer som talar olika språk, som plötsligt inte förstår varann längre trots att både nya och gamla traditioner hyllar den gemensamma insatsen. På 15-20 sidor fångar hon några livsöden i en evig stafett som plötsligt satt extra fart, som för dem till platser varken de eller deras regering trott att de skulle hamna och där de måste hitta bäst de kan. Gillade du till exempel Båten lär du älska detta. Men lite grann kan jag ändå tycka hon ibland blir så ivrig att variera sig att hon upprepar sig. Varför inte välja ut en av de där familjerna och gräva ner sig i dem i stället, ta en lite djupare titt, utforska både karaktärerna och samhället runt dem lite mer? Det är bra historier, hantverket kan hon ju, och även om här finns flera riktigt fullgångna noveller, perfekt avvägda mellan kolsvart humor och realistisk tragedi (pojken som föds som Mao-lookalike och växer upp som gudalik idol, men sedan kommer 90-talet…) finns här också flera som känns mer som romanskisser. Hon blottar trådar man kunde dra i och repa upp en hel historia om ett helt samhälle, men så rycker hon i bromsen innan vi hunnit göra mer än ana det.

Det sagt är Be för mig i tusen år en bok som är lätt att sluka och lätt att fastna i, och om den inte mättar riktigt fullt ut så är det mer att den ger mersmak än besvikelse. Det är ett stort land, ett gammalt land, mitt i en ännu större värld, och Lis karaktärer är ju bara människor; man kan inte kräva av en människa att hon gör revolution.