Ungdomsböckerna som inte skyggar för att skildra tonåringars sexualitet som den är börjar bli mer regel än undantag i den svenska utgivningen. Det är bra. Att känna igen, läsa om andras misstag och förstå att du inte är ensam kan många gånger vara enklare än att prata med kompisarna, föräldrarna eller skolsköterskan. Med Söta pojkar är bara på låtsas, skriver sig Moa Eriksson Sandberg in i en generation ungdomsboksförfattare som tar sina läsare på allvar och inte har glömt hur det känns att växa upp.

Bokens huvudperson heter Ella och går i första ring på teaterprogrammet i Halmstad. Tidpunkten är rimligtvis sent 90-tal. Texten vimlar av populärkulturella referensen från min egen tonårstid, vilket inte är så konstigt eftersom jag är född samma år som Moa Eriksson Sandberg och boken bygger på hennes egna dagboksanteckningar från tonåren. Ella och hennes vänner lyssnar på Broder Daniel, sminkar sig som Courtney Love i Hole och spanar på söta poppojkar. På Ellas vägg hänger en bild av Jonas Malmsjö, som hon drömmer om att gifta sig med någon gång i framtiden när hon har blivit skådespelare på Dramaten. Hon flirtar, hånglar, super och närmar sig bit för bit de där söta pojkarna som nu inte längre är fantasi, utan alldeles på riktigt och inte så fantastiska som hon föreställt sig.

Moa Eriksson Sandberg skriver fint om de första trevande sexförsöken, om oron över att göra fel eller att det ska vara något fel på en. Här är fallet från flickrumsfantasin och alla skira drömmar som byggs i gränslandet mellan längtan och verklighet. Här är också alla de förväntningar och olika stämplar som tidigt sätts på både tjejer och killar och hela tiden reproduceras och skapar osäkerhet. Varför är inte Ella ”en sån tjej man blir tillsammans med”? Varför känner hon sig som nörden i en high school-film bredvid sin snygga kompis Alex, trots att Alex är en av hennes bästa vänner och inte alls en bitch?

Söta pojkar är bara på låtsas fångar allt som är utmärkande för tonåren med fantasier, sexdebut, bekräftelsebehov och plötsliga känsloutbrott. Den får mig att känna igen mig. Till slut gör den också verkligen ont i mig när Ella hamnar i en destruktiv men troligen inte allt för ovanlig relation. Bokens starkaste scener är, precis som resten av romanen, enkelt skrivna, men ger ändå obehagskänslor.

Det är också i bokens senare del som mest laddning finns, både när det gäller språk och handling. Först då blir jag riktigt engagerad i Ella och hennes problem. Innan dess är det tyvärr som om något saknas. Kanske är det tonåringens röst jag inte hör tillräckligt tydligt? Texten har bråttom, och även om Moa Eriksson Sandberg får till en del träffsäkra detaljer och scener fattas det ändå lite för att den ska kännas helt självklar. I en riktigt bra ungdomsbok som berättas ur ett jagperspektiv vill jag att det inte ska vara någon tvekan om vems hjärna jag är i. Jag vill att det ska vara tydligt vad som är viktigt och jag vill kännas tonåringens känslor som om de vore mina. Riktigt där är inte Söta pojkar är bara på låtsas för mig, men dess ärlighet och angelägenhet gör den ändå klart läsvärd.