Jag tror att lyriken ligger närmare barnets sinne än den vuxnes. Jag tror att barnet i högre grad accepterar logikens svaga punkter och står öppet för fantastiska och surrealistiska bildvärldar. Jag tror att barnet möter lyriken med sin fantasi, beredd att delta aktivt i leken.

Så skriver poeten Lisa Schmidt själv om sin bok Plocka bumlingbaluns – poesi för små. Surrealistiskt, fantastiskt och fantasifullt är ord som definitivt kan beskriva denna diktsamling som inklusive illustration och CD med tonsättningar av dikterna blir något som nästan kan kallas ett allkonstverk.

Texterna i sig är enkla och nyfikna undersökningar av den närmaste naturen, med musiken växer de något otroligt. Orden blir till rytmer, olika ljud från naturen utforskas och kombineras på innovativa sätt. Det är inte barnsligt, inte riktigt gulligt, men vackert och en skön kombination av skört och coolt.

Lisa Schmidts, Karolina Duraffourds och stundtals även Gabriella Duraffourds röster är så långt ifrån klämkäckt eller bubbelgumsdisco det går att komma, och det är väldigt upplyftande att märka att de vågar vara allvarliga och inte skoja bort allt, som annan barnmusik gärna gör. Jag som vuxen lyssnar gärna till de smått experimentella sångerna och dikterna, och jag känner mig inte lika hjärntvättad som jag gör av Byggare Bob eller den fullkomligt hemska låten Mr Cowboy av Caramell som jag häromdagen tvingades genomlyssna ett antal gånger eftersom min femåriga kusin övade inför en dansuppvisning till just den. Där Caramells text är så vidrigt stereotypt tjejig att jag nästan mår illa är Schmidts texter befriande könsneutrala och icke-disneyfierade. Det handlar istället om det spännande i det lilla, om utforskandet av naturen. Men samma nyfikenhet används också av Schmidt och Duraffourd i skapandet – vad kan man göra musik av? vad kan man göra för barn?

Bokens illustrationer har gjorts av Schmidt själv och dessa påminner mycket om musiken, som också kallas ”ljudillustration”. Blandningen av foto, tusch och skira akvareller är lekfull, men samtidigt ganska mogen.

Musikaliskt sett blir spår nummer sex, ”Harkluttar”, med sin repetitiva acapellasång, och det vemodiga spår tio, ”Kaveldun”, favoriter. Textmässigt är det ”Frökapslar” som gör starkast intryck med sina kosmiska proportioner på naturens små detaljer.

Fingrar fnasar i vallmons torra sensommarkapsel,
spräckliga rymdljud från torkade gullvivors prasselantenner.
I handen ligger fem startklara blomsterfarkoster.
De flyger rakt ut i trädgårdsrymden.
Ur min kapselraket singlar vallmofrön
ner på min knottriga stjärnhimmelsmage.