Yiyun Li ger ett både livligt och ivrigt intryck där hon sitter på Internationell författarscen och samtalar med Malin Ullgren. Hon pratar fort och mycket, hon skrattar och skämtar ofta. Det är inte så jag har föreställt mig henne efter att ha läst den roman som kom ut på svenska i våras och som var hennes andra bok, De hemlösa. Det är en mörk skildring av ett Kina i ett slags politiskt vakuum: Det är 1979, Mao har nyss dött och demokratiska tendenser kan anas i sprickorna i kommunistpartiets fasad. Men människorna är fortfarande oroliga, och de behandlar varandra därefter: ofta missunnsamt och elakt.

Kanske beror Lis glädje på att hon uttrycker sig på ett annat språk. Hon är född i Kina 1972 och växte själv upp i skuggan av de händelser hon berättar om i sin bok, men bor idag i USA och skriver på engelska. Hennes uppväxt var skyddad, och övervakad: hennes mor bestämde det mesta när det gällde val av utbildning, vänner, fritidsintressen, och hon läste också Yiyun Lis dagböcker, utan att skämmas för det. Där började det ambivalenta förhållandet till kinesiska. Li berättar om hur hon skrev runt om saker när hon ville skildra något i dagboken: ville hon skriva om en fågel skrev hon om himlen, träden, skogen – allt det som fanns runt fågeln så att hon själv skulle associera rätt men ingen annan skulle veta vad hon egentligen talade om. På så sätt blev kinesiska ett språk där man döljer saker, medan engelskan är ett språk där man uttrycker sig direkt.

Till USA kom hon för att studera immunologi, men hamnade i Iowa där en av USA:s mest kända författarutbildningar finns och där någon tidigt sa till henne: ”alla i den här staden skriver på en roman”. Yiyun Li började också skriva och upptäckte att det passade henne. Hon upptäckte som sagt också engelskan, och hennes böcker finns inte översatta till kinesiska. Förutom det rent personliga i att skriva på ett språk som hennes mamma inte förstår och den frihet det ger henne, så tror hon inte heller att landet Kina är redo för hennes böcker. Men de finns på engelska, och många kineser får säkert tag i dem ändå, via oauktoriserade översättningar. Li berättar också att när hon intervjuades för Time Asia, och texten innehöll ett utdrag ur hennes bok som kunde vara kontroversiellt, var sedan den sidan bortriven ur alla exemplar av tidningen som såldes i Kina. Ett bevis så gott som något på att dagens Kina, trots stora skillnader med det samhälle som Yiyun Li beskriver, fortfarande lider under ett bisarrt politisk styre.

De hemlösa är en roman som handlar om ett antal människor och händelser i en mindre stad i Kina i samband med en avrättning av en kontrarevolutionär ung kvinna. Den är baserad på en verklig händelse som Li läst om, där just en avrättning gav upphov till antikommunistiska tendenser i en stad. Li hittar ofta sina historier på det sättet, hon läser kinesiska tidningar på nätet och letar efter berättelser om enskilda människoöden som hon också kan använda för att säga något om samhället i stort. Sedan skriver hon, och hon växlar mellan noveller och romaner. Hennes första novellsamling, Be för mig i tusen år, har också nyligen kommit ut på svenska, och även den skildrar människoöden i Kina, men framför allt i nutid.

Det är helt skilda saker att skriva en roman och en novell säger hon, och beskriver romanskrivande som att köra bil i mörker: man vet var man kommer ifrån och vart man är på väg, men medan man kör så ser man bara det som för tillfället syns i strålkastarna, och upptäcker det som sker längs vägen. Novellskrivande är mer strukturerat. När man skriver en roman lever man också med sina karaktärer under en längre tid, och man följer så att säga deras öde till slutet, medan en person i en novell bara är någon man träffar under ett kort möte. Yiyun Li berättar att hon brukar se sina karaktärer ibland i människor på stan, och ”då blir jag alltid glad och tänker på hur det har gått för dem”.

Hennes egna förebilder är inte direkt helt okända: Det är författare som Tolstoj, Dostojevskij och Flaubert hon nämner som skrivande idoler. Måttet på att lyckas är ”att skriva en enda mening som man skulle kunna visa upp för Tolstoj eller Tjechov”. Hon beskriver det hon kallar för ”a Tolstoj moment”: när den ryske författaren i Krig och fred visar på vinterns ankomst inte i klartext utan genom en liten pojke som plötsligt fryser och stoppar ner sina händer i fickorna – en vinter som sedan visar sig avgörande för utgången i kriget mellan Frankrike och Ryssland. Om hon själv har lyckats med det vill hon inte riktigt svara på, men nämner ett stycke som hon ser som ett försök i De hemlösa: vid ett torgmöte står en liten pojke i skuggan av den stora Maos staty – men han fryser och flyttar sig ut i solen. Onekligen en detalj som man vid de flesta läsningar missar, men som kan ses som en symbol för hela det i boken skildrade upprorets kärna.