Igår skulle kunna ha varit en dag i en Tranströmerdikt. Igår: på sätt och vis en historisk dag i Stockholm. Inte bara i det större – Nobelfest, svenskt Nobelpris, nazister, motdemonstrationer, piketer, smällare, avspärrningar. Inte heller i det mindre – barnen som stod och väntade på att få en kram av de pälsklädda figurerna utanför Fryshusets julmarknad på Plattan. Men i kontrasterna. Det som inte går att ta på och bara går att beskriva på ett sätt – genom metaforer. Om allt hade varit annorlunda, om igår inte varit dagen då Tomas Tranströmer skulle ta emot sitt Nobelpris, skulle det här kunna ha varit något han diktat om.

Jag läser Camillas hyllning till Tomas Tranströmer som hon skrev när det hade avslöjats att han skulle få Nobelpriset. ”Han använder sig ofta av vardagen i sina dikter men låter det alltid mynna ut i något större”, skriver hon där. ”Det är dock inte städerna som tar plats i hans lyrik, det är naturen”, skriver hon också i samma hyllning och jag tänker på det medan jag börjar läsa om och bläddra i 17 dikter, Tranströmers debutdiktsamling.

17 dikter är full av natur och framför allt av djur. Det börjar redan i första dikten. Efter uppvaknandet från drömmen, i fallskärmshoppet, kommer den dallrande lärkan.

Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor.

Det är mycket fåglar. Mås, lärka, vråk. Men också ”flädermöss”, drakar, hästar. Där är sommaren, växterna, träden, gärdsgårdarna och stenarna. Det är både naturen i sig själv, djurens närvaro i konkret form, men också djur och natur som får bilda metaforer och liknelser för det mänskliga och för resten av naturen.

Tranströmer är inte en urban poet, kommer förmodligen aldrig att bli. Men hade han varit det, hade han lyssnat in alla gårdagens ljud i Stockholm och skrivit ner dem, är jag säker på att han hade fångat just det som Camilla skriver om i sin hyllning. Det vardagliga som mynnat ut i något stort. Den ena händelsen bredvid den andra och spänningen dem emellan.

10 december 2011 blev början på en epilog för Tranströmers författarskap. Människor som väntat i decennier på att han ska vinna Nobelpriset ler och fortsätter le. Han vann, han vann, och han hann ta emot sitt pris medan han fortfarande levde!

Det här är 57 år senare. Evigheter och livstider från 50-talets mest omtalade debut. Ändå är det, tänker jag, när jag läser de första raderna i ”Epilog”, den sista dikten i 17 dikter, som om han redan visste:

December. Sverige är ett uppdraget,
avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står
dess master kärvt. Och skymningen varar längre
än dag – den väg som leder hit är stenig:

Där är den, decemberdagen, redan skriven för mer än 50 år sen.