Schizofreni är en psykossjukdom. Vanliga symptom är paranoia och rubbningar i associationsmönster och affektioner. Alltså ligger diagnosen långt ifrån den populärkulturella föreställningen om multipla personligheter. Etymologiskt betyder emellertid schizofren just detta: kluvet sinne, vilket skulle avse ett medvetande som spruckit upp i flera delar. I dagligt tal hör man också ordet schizofrent användas som adjektiv för något som är osammanhängande eller oberäkneligt.

En iakttagelse blir att ordet schizofreni genom sina glidningar mellan betydelser och användningsområden i sig är något schizofrent. Samma egenskap träffar danske Jeppe Brixvolds Brott och framgång, en intellektuell cocktail av satir, spänning, historisk realism, science fiction, existentialism, litterära anspelningar, språkexperiment och road movie. Enkelt sagt envisas den med att inleda en ny berättelse innan den förra avslutats. Först är berättarjaget en mördare på flykt i Paris. Plötsligt är han Alexander den store, en skogshuggare i exil i Spanien, en bortrövad hustru till en hövding, en bard med gudabenådad flöjtbegåvning.

I Brixvolds stora nystan av motsägelser är sprången i tid, miljö och stil drastiska, samtidigt som han lyckas framföra dem sömlöst. Ena stunden verkar kompositionen lyda under en berättarglädjens impulsivitet, i nästa misstänker man ett millimeterprecist system vars koder envisas med att hela tiden sväva strax bortom läsarens fattningsförmåga.

Enligt det informationsblad som ofta medföljer recensionsexemplar ska danska kritiker ha stått alldeles knäsvaga inför Brixvolds roman när den utkom i Danmark 2007. En utropar postmodernismens återkomst, en annan upphöjer författaren till en ”Homeros på speed” och en tredje menar att romanen vore en världshändelse om den var skriven på ett mer utbrett språk. Men det jublet är missriktat. Ambitionen om en mångdimensionell labyrint av referentiella trådar är inte bättre än att den mest verkar underhålla Brixvold själv och skymmer egentliga värden, som spänningen i Alexander den stores matinéfilmiga krigsscener, kusligheten i någons ovisshet om sin verklighetsuppfattning och den bortrövade hövdingahustruns strapatser i okända landskap.

Något tjurskalligt kan man tycka att Brixvold borde sansat sig och berättat på riktigt istället.