Visst. Det har hänt mycket. Det är till exempel inte olagligt med homosexuella förbindelser (sedan 1944). Inte heller betraktas homosexualitet som en sjukdom (sedan 1979). Äktenskap mellan homosexuella räknas sedan ett par år som likvärdiga med heterosexuellas, och så vidare. Så det går väl framåt?

Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.