Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka när jag läser MichaÅ‚ Witkowskis Margot. Jag hinner inte tänka. Allt går så fort och är så mycket.

Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir deras skyddshelgon där hon sitter och pratar med dem via komradio. Så kommer Waldi in i bilden, den superkända, avgudade Waldi som inte kan dansa.

Witkowskis perversa samtidsskildring ger mig en bild av Polen som delvis känns igen (här kanske det är på sin plats att påpeka att jag är lång ifrån någon Polenexpert, och att det här med att bekanta sig med ny, polsk litteratur är en ovan, men dock mycket angenäm, erfarenhet). Här finns prostitutionen, landsbygden, fattigdomen. Men vad som först och främst slår mig vid läsningen är den underbara humorn. Och hur boken ständigt växlar och förvånar mig. Alltid överraskad och förvånad över det jag läser – ingenting kan förutsägas!

I början är det fattigdom och elände med fin (och ibland på gränsen till extrem) humor. Witkowski ringar in det som är vackert och viktigt i människors liv, exempelvis Joannas kärlek till doftljus och Paulo Coelho.

Jag tänker att det är en helt otrolig historia – men ibland funderar jag ändå på om den kanske är högst realistisk, delar av den åtminstone. Eller? Boken får mig att känna mig lite dum och naiv, för i min oerfarenhet kan jag inte riktigt skilja mellan parodi och seriositet. Gissar att det mesta hör till den första kategorin, men ändå.

Så kokar allting ner till ensamheten, alla dessa ensamma människor. Oavsett hur omringade de är av andra människor, de är ändå ensamma och varje gång jag inser det så sätter jag skrattet i halsen.

Efter en stund ändras tonen. Och den rullstolsbundna Joanna blir under åsyn av en radioaktiv ängel (åh! vad jag älskar det uttrycket) ett helgon. Därefter träffar vi prästen som är sexgalning (pojkar, pojkar, pojkar är något av hans mantra) och träningsnarkoman som säljer kosttillskott. Och kritiken mot kyrkan blir brutalt påtaglig.

Sexualiteten finns överallt, och i alla former. Hetero, homo, och i alla möjliga olika varianter. Och allt är lika vidrigt, lika rått och känslolöst, som något nödvändigt ont. Alla möjliga sexuella utlevelser skildras – det är mer än färgen på omslaget som påminner mig om Charlotte Roches Våtmarker, men det här är mycket vidrigare.

Det är grymt, skitigt, obehagligt, hårt. Särskilt kapitlet om livet som långtradare (ja, chaufförerna kallar sig själva långtradare (eller rättare sagt, de nämner sig själva efter sin last – Margot är en kylvagn)). Om den nattliga prostitutionen. Men det finns hela tiden en obehaglig, distanserande humor som gör att det hemska aldrig blir sentimental grymhetsfrossa.

Över lag är allting väldigt obehagligt. Även Margots uppväxt som är alldeles fruktansvärd. De här distanseringseffekterna mitt i all grymhet får mig nästan att tänka på Brechts Verfremdung, även om det aldrig blir riktigt så tydlig metafiktion. Till exempel författarens kommentar om att Greta efter en extremt vidrig sexscen ”bidrar till nedsmutsningen av vår planet” genom att spotta ut tuggummi i en vattenpöl.

Det finns något filmiskt över Margot. Ibland en liten Amélie-känsla, eller påminner den inte om den där bisarra dokumentärfilmen om ett kryssningsfartyg som jag såg en gång, eller någon av alla de tyska filmerna jag fick se under gymnasiet? Jag får en drömkänsla av texten – kanske är det en mardröm. Allt är absurt, nästan kafkaeskt. Liknar en skröna. Stundtals helt hysteriskt, men alltid med något hårt och påtagligt bakom.

Witkowski är kritisk mot allt. Han brister ut i en fantastisk mediaparodi. Och kombinationen media och självskadebeteenden. Driver hejdlöst med amerikaniseringen och kritiserar svidande glappet mellan USA-ytan och smutsen under.

I dagens globaliserade värld fungerar kritiken mot det polska samhället utmärkt även i Sverige – åtminstone delvis – vilket gör allting intressant, är det en egentlig kritik mot globalisering och McDonaldfiering, mot kändislivets ytlighet och resten av världens längtan efter detta?

Antar att det finns en del konkreta polska nyckelpersoner, men även på svenska finns personer som skulle kunna identifieras som Den Enkla Killen Från Landet Som Blir Superkändis, Den Vackert Bedagade Stjärnan, och Stjärnans Kopia.

Funderar på om romanen kanske är osammanhängande? Med bytena av huvudperson och berättarperspektiv? Kanske liknar den mer tre långa noveller med en lösare sammanknytning? Oavsett vilket så blir det ändå en väl fungerande historia, och de tre olika huvudpersonerna kompletterar varandra, blir tre typiska nutidsmänniskor – alla suicidala, uppmärksamhetstörstande och ensamma.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag skrattar, gråter och blir berörd. Margot är fullkomligt vidrig – på ett bra sätt.