De senaste tio åren har jag flyttat elva gånger, flyttarna hem till mamma i glappen mellan lägenheterna ej inräknade. Jag har bott i allt från kollektiv till studentrum, ensam, som sambo, i andra hand i fullt möblerade lägenheter till inneboende i ett rum på knappa 7 kvm. Det är inget extremt, det är så bostadsmarknaden ser ut i Stockholm som jag har spenderat majoriteten av de senaste tio åren i. Men det har stor påverkan på ens boksamling. Den har därför framförallt bott i kartonger på pappas vind, i farmors källare, i mammas förråd, hemma hos någon gammal killes föräldrar eller utlånad till diverse välgörare. Med ett ett hårt utrensningskrav hängandes över sig. Slutsats; det har inte varit lätt att vara bok hos mig.

En del av favoriterna har jag självklart burit med mig från boende till boende, som mina allra käraste ägodelar. Sen ett år tillbaka delar de dock bokhylla med alla sparade böcker som jag har försökt valla hem. Några är fortfarande ute och viftar, men tids nog ska jag få hem de också!

Hemma hos mig sorteras böckerna, inte helt unikt efter färg. Eftersom rosa fortfarande är min favoritfärg har de böckerna fått hedersplatsen högst upp, längst ut, där de syns som allra bäst. Här skymtas ett sönderläst exemplar av Sara Stridsbergs Drömfakulteten, världens bästa barnbok om Sandvargen av Åsa Lind, Jenny Tunedals gripande Kapitel ett och Flickvännen av Karolina Ramqvist som jag har lånat ut till alla jag känner.

Min mammas morfars gamla skrivmaskin Erika har också en självklar plats i min bokhylla. Att bläckbandet är slut och o:et bara blir till ett hål i papperet gör inte så mycket, det går ändå att få ner ett par rader ibland.

Från min farmors sida kommer det gamla böcker från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med gulnande sidor, trådiga pärmar och doft av damm. Jag hittar en utgåva av De tre musketörerna från 1881, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf från 1927. I Elin Wägners Vinden vände bladen står en hälsning skriven till Anne-Marie från Kerstin. Det är böcker med ett språk som andas om svunna tider, ett språk som viskande berättar något som jag måste anstränga mig för att höra.

Böcker som ska bli lästa, som alla böcker som jag skriver om på Dagensbok och andra böcker som jag vill, måste eller borde läsa har en alldeles egen bokhög. Annars försvinner de lätt in i bokhyllan och blir ståendes. Tyvärr har min bokhög en tendens att växa sig orimligt hög – över en halvmeter böcker läses inte i en handvändning. Dock tycker katten om att slappa bredvid dem. I lästur just nu står Elin Eks Supertanten, Älska – Hata av Jenny Downham och ett helt gäng med hästböcker, kommer snart här på Dagensbok!

Vackra omslag har tyvärr en förmåga att försvinna när de står ihopklämda i en välfylld bokhylla. Några av mina allra vackraste böcker ser ut så här och de får komma ut ur bokhyllan ofta.