På kort tid har det kommit ut flera böcker om uthållighetsidrott. Japanske författaren Murakami kom med sin pratiga och trevliga Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Sverker Sörlin gav ut en bok om längdskidåkning, den analyserande och genomarbetade Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkningen som lidelse. Och nu nyligen Born to run. Jakten på löpningens själ, av den amerikanske journalisten Christopher McDougall.

Den svenska titeln på McDougalls bok är illa vald. McDougall varken har eller är på jakt efter löpningens själ. Originaltiteln är mycket bättre: Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen. Grabbigt sportreportage som letar upp gömda stammar, supermänniskor och världens fetaste race, det är vad det handlar om.

Murakami och Sörlin har en längdlöpares själ. De gillar den underliga sorts njutning som uppstår när man sprungit ett par timmar. Murakami menar att en del av denna njutning består i det enkla faktum att man sätter upp ett mål, anstränger sig för att nå dit, övervinner hinder och når sitt mål. Sörlin tillbringar en sommarvecka med norska längdskidåkningens landslag och har respekten att inte intervjua, han bara är där. Gemensamt för dessa bägge författare är att de försöker prata om uthållighetsidrottarens vardag.

För McDougall är ingenting vardag. Allt är häftigt, coolt och extremt. Språket knådas för att fånga vad vi får vara med om. ”Stammens löpare flög förbi Rick och Kitty med samma hastighet och närmast telepatiska precision som flyttfåglar” Det är kanske en träffande bild. Men samtidigt irriterande eftersom flyttfåglar inte har något med telepati att göra. Och så fortsätter det, man känner att McDougall vill skriva häftigt. I valet mellan det coola och det sanna får vi det coola.

McDougall säger mycket. Tanken att människans konkurrensfördel i tidernas begynnelse inte var att vi lärde oss använda redskap utan att vi var bra på att springa är intressant. Inget djur slår människan på längre distanser så om vi bara fortsätter jaga ett och samma djur så kommer det, efter 10 till 30 timmar, att falla omkull av utmattning. Och McDougall säger att vi skadar oss mindre i gamla, stumma skor jämfört med nyinköpta.

Problemet är att McDougall inte ägnar två sekunder åt att fundera på motståndarnas argument. Han inger samma känsla som man ofta får av amerikanska idrottare. En fullständig oförmåga att tvivla på sig själv och att man snart skall vinna gör att man kan höja sig till en otrolig nivå när det verkligen gäller. Men det är en inställning som, inbillar jag mig, funkar bäst på kort sikt. Det går inte att plåga sig själv i timmar utan att tvivla och utan att det uppstår en viss respekt inför motståndaren, man vet ju att de genomgår samma process. Långdistansare är ett, i förhållande till sin idrott, ödmjukt släkte. McDougalls bok är kul, men det är en kortdistansare som skriver om långdistansare.