Det här är den femte boken i serien om Malin Fors och hennes kollegor vid Linköpingspolisen och den känns redan från början lite påhängd, krystad, på grund av titeln. Det är ju en risk man tar när man skriver böcker på ett tema- i Kallentofts fall de fyra årstiderna. Sue Grafton har ju lagt beslag på ett listigt tema som ju gör det möjligt att skriva ganska många böcker.

Kallentoft har skrivit riktigt råa saker innan och det känns som att med den här boken har han bestämt sig för att gå hela vägen. Det som gjorts med de kvinnliga offren är så motbjudande att det känns teatralt, så störd är gärningsmannen att det känns konstruerat och sökt. Det är inte graden av stympning som avgör hur spännande eller skrämmande en deckare är och här tycker jag Kallentoft går lite vilse.

Bokens tema är kvinnans villkor. Malin Fors har slutat dricka och skaffat sig en rekorderlig pojkvän, funderar på att skaffa fler barn, bli sårbar och ha en riktig relation. Samspelet mellan henne och den tilltänkte barnafadern är tyvärr inte det bästa, och han blir inte mer än en bifigur, ständigt bortprioriterad och utrustad med en ängels tålamod är han något av en Harlequin-man vars breda bringa Malin kan gråta ut mot. Malin hemsöks också av offren, av de döda kvinnorna som vill att hon ska ge dem upprättelse och som självklart också tycker att hon borde skaffa fler barn. Redan i tidigare böcker har just det greppet känts tveksamt, och här blir det bara för mycket. Jag kommer på mig själv med att irriterat bläddra framåt för att komma till det väsentliga, till historien. Spökrösterna blir tyvärr bara onödig utfyllnad.

Kvinnorna är prostituerade, mördade, våldtagna, offer eller vårdande som sköterskorna på den psykiatriska klinik där ett av gärningsmannens offer vårdas. Det känns väldigt stereotypt. Lägg till lite raljerande om Gudrun Schymans talibantal och andra stora mediehändelser, malplacerade, liksom inklämda för att ge någon slags politisk bakgrund.

Det lite djupare politiska perspektivet saknas och istället är det svart och vitt, kvinnor mot män och rika mot fattiga. Intrigen är komplex och ledtrådarna till en början få, men läsaren sniffar sig till lösningen långt innan Malin, Zeke och de andra hunnit få upp spåret. Mons Kallentoft har getts epitetet ”Sveriges nya deckarkung”, men här tycker jag nog att radiobilarna står och går rätt länge på tomgång. Dags att låta Malin Fors gå på föräldraledighet och börja om på nu kula, kanske?