Karaktärerna i Stockholm Rosé bär namn som Daphne, Theresia kallad Tessan (som väl är) och så bokens jagperson Desdemona med smeknamnet Destiny (jag kan inte avgöra vilket som är värst). Tessans lillasyrra går endast under den benämningen och jag drar en lättnadens suck samtidigt som mina tankar flyger iväg i otäcka banor om vad hon kan tänkas heta. Tyvärr är tjejerna lika bimboaktigt blåsta som namnen insinuerar.

När vi möter Destiny har hon blivit dumpad av sin pojkvän Ludwig, på deras förlovningsmiddag, för en 19-årig tjej vid namn Bambi. Det är aldrig lätt att bli lämnad, speciellt inte i början av något som skulle bli, speciellt inte när man är 26 år. Och det är just vad Destiny är, följaktligen går hon in i en 26-årskris. Den gestaltar sig genom att Destiny sover hela dagarna, alternativt tittar på Oprah som är hennes husgud och närmaste rådgivare, ibland kommer Daphne och berättar hur mycket Destiny kommer att gå upp i vikt av att ligga stilla hela tiden och om kvällarna går de ut och dricker drinkar tills Destiny inte minns något längre. Och så börjar det om.

Tjejernas världsbild svävar kring vikt, smink, kläder och killar, i den ordningen. Resonemangen är så brudiga och så överdrivna att jag gång på gång tänker att sådana här människor inte finns på riktigt. För det går inte ihop att skriva en roman som gör anspråk på att vara realistisk när karaktärerna bara är figurer som kastar ur sig klichéer. Det blir en kvinnosyn och en människosyn som är rent tragisk. De är alla upp över öronen bortskämda med föräldrar som försörjer dem, det skickas räkningar på både miljonlägenheter och städningen utav dem. Att sätta sin Jimmy Choo-klädda fot på Södermalm kan de knappt tänka sig och en resa med tunnelbana är lika med självmord.

Egentligen vore det bara att ta en promenad ut ur Gamla stan – förbi de smala husen och de ännu smalare gränderna – och vidare mot Kungsträdgården. Men när vi har kommit till Slottsbacken, alldeles före Strömbron, vinkar Tessan in en taxi som kommer körande från Blasieholmen.
»Jag vägrar komma dit som typ barnen från Frostmofjället«, säger Daphne medan vi klämmer oss in i baksätet.
»Vilka?«, frågar Tessans lillasyster.
»Ni vet«, berättar Daphne. »Barnen som gick och gick och aldrig kom fram utan frös ihjäl.«
Jag påminner om att vi har gått femtio meter och att det är sommar och plusgrader.
»Men ändå«, säger Daphne sorgset.

Chick lit-genren löser allt som oftast huvudpersonens bekymmer med kärlek till en man som befriar henne från sorgerna och gör henne lycklig. I Stockholm rosé handlar det istället om att frigöra sig från Ludwig, dock med baktanken att få honom tillbaka. För att lyckas med det sätter Destiny med hjälp av tjejkompisarna upp ett sexstegsprogram, för alla vet ju att det bästa sättet att vinna någon åter är att vara smal, lycklig och kär i någon annan. När Destiny får en bröstoperation i present av en älskare vet hon att hon borde gapa och skrika, för att hennes bröst är bra som de är. Men hon gör inte det. De nya brösten blir snart hennes imaginära räddare till ett lyckligare liv.

Som tur är finns det ljusglimtar även i denna roman. Tjejerna är öppna och utlevande i sitt sexliv och förhåller sig inte alls till de traditionella värderingar som annars styr boken och undviker utan problem att bli känslomässigt involverade i männen de träffar. Tyvärr gör det tjejerna en aning känslokalla.

»Jag vill inte ha en man«, protesterar Tessan. »Inte än. Jag är faktiskt bara tjugosex. Om jag ska ha en man som jag egentligen vill ha i framtiden, så ska det vara på mina villkor.«
»Som mr Klister«, säger jag krasst. »Fast han ska stötta dig när du är otrogen plus att han inte ska ha åsikter om hur du festar.«
Tessan funderar en stund.
»Skulle det vara något fel med det?«

Den bästa och mest befriande scenen i hela boken är när Destiny vaknar upp på morgonen hos ett engångsligg och inser att hon fått mens och det är blod i hela hans svindyra lyxsäng. För att mens och misslyckat sex sällan, om inte aldrig, skildras i litteratur och speciellt inte i kombination. Könssjukdomar, onani och abort tas också upp på ett oputsat, rakt och äkta sätt, och det är inte en dag för tidigt!

»Han är en slampa.«
»Det vet inte du.«
»Jag vet att han har en kvarglömtlåda på hatthyllan.« Jag lutar mig fram mot Daphne. »En Torky intill sängen och dessutom har jag haft illaluktande flytningar ända sedan min lilla övernattning på Odengatan.«
»Svamp«, diagnostiserar Daphne. »Du får aldrig något annat än svamp.«
»Just därför tror jag inte att det är svamp. Har du numret till Tessans gynekolog?«
»Har du numret till försäkringskillen?«

Egentligen vill jag att Stockholm rosé ska vara något skruvat omvänt feministiskt manifest. Att tjejer får vara korkade och utseendefixerade och leva i vilken värld de vill. För att vi har rätt att göra det. För jag älskar egentligen ytlig litteratur som utspelar sig i Stockholms nattliv. Jag önskar att Sophia Wolf Lösnitz har som en dold agenda att starta en storm av feministisk debatt, som berättar att det inte finns tjejer som är så korkade och känslomässigt avtrubbade. Jag väntar på den där vändningen som aldrig kommer, visst blir Ludwig dissad när han väl kommer krypande och Destiny öppnar ögonen för en annan värld, men det är inte tillräckligt och kommer för sent för att rädda romanen som helhet.

Enligt baksidan på boken är det en roman om en livskris och om skor. För min del hade det gärna fått handla mer om skor!