Det finns två stora problem med Äta djur. Det första är att Jonathan Safran Foer inte äter djur, det andra är att vi läsare gör det.

Mot slutet av boken gör Safran Foer en vettig uppdelning mellan dem som fokuserar på djurens rättigheter och dem som fokuserar på djurens välmående. I den första gruppen tycker man det är fel att döda och äta djur, i den andra gruppen tycker man det är fel att äta djur som haft ett för jävligt liv. Det är skillnaden mellan revolutionärer och demokrater.

Revolutionärerna menar att vi köttätare är moraliskt defekta, vi måste omprogrammeras. Eftersom nuläget är desperat och eftersom man inte kan hoppas på att föra ett vettigt samtal med en moraliskt defekt människa får man ta till mer drastiska metoder.

Demokraterna menar att det finns goda skäl att tro att vi som äter kött är etiskt fungerande och vill gärna diskutera hur vi hamnat i en situation där vårt dagliga kött kommer från djur som har haft det överjävligt medan de var i livet.

Man behöver ju inte vara professor i retorik för att inse att vi köttätare har lite svårt att ta revolutionärerna på allvar. Hur många minuter per månad har jag ett så öppet sinne att jag är beredd att diskutera mina problem med en människa som är moraliskt högre stående än jag?

Problemet med Safran Foers bok är att han ägnat 3 år åt att skriva en bok som heter Äta djur och försöker intala oss läsare att det som intresserar honom är djurens välmående. Gång på gång använder han ordet ”vi” när han talar om dessa köttfabriker, som om författaren och vi läsare stod där hand i hand och tittade på dessa ofattbara, vidriga skändligheter. Safran Foer vill föra ett samtal, han vill lyssna på köttätares argument, han vill att vi skall jobba tillsammans i rätt riktning. Han vill men han kan inte. I djupet av sin själ tycker han inte det är rätt att döda djur. Innerst inne tycker Safran Foer att livet är heligt. Också djurens liv. Och hans hemliga förhoppning är att vi köttätare egentligen tycker detsamma. Eftersom han vill att vi köttätare skall lyssna så försöker han dölja det, men det finns en klyfta i texten mellan författare och läsare. Vi dödar djur, han gör det inte.

Safran Foer har alldeles rätt när han säger att en människa måste ha ett djupt intresse av att köttindustrin skall fortsätta producera kött för att kunna hitta ett enda rationellt argument för att den här industrin skall få fortsätta. Står man utanför och inte själv äter kött är det uppenbart att den här industrin i sin nuvarande form är en skam. Det man gör mot kycklingar och grisar, ja… jag tänker inte tala om det här, det kan finnas barn som läser denna text.

Vad djurrättsaktivisterna missar är att vi köttätare bryr oss om djur. Om en köttätare är ute och promenerar och träffar på en gammal dam som skriker och jämrar sig för att hon just brutit foten så springer han fram, hjälper till och ringer ambulans. Om det istället var en gris som låg med bruten fot på samma plats skulle vi uppfatta att köttätaren var direkt ond om han visslande gick förbi utan att tänka mer på saken.

Så hur kan det komma sig att vi låter dessa grisar med brutna fötter hamna på våra tallrikar? Dag ut och dag in? År efter år? Den amerikanska köttindustrin producerar 40 000 kg djurbajs. I sekunden. Så det är inte få djur vi pratar om. Den mängd onödigt lidande som denna industri producerar, det borde göra normala människor kräkfärdiga.

Jag tror att de demokratiskt sinnade, likt Safran Foer, som vill föra ett samtal om djurens välmående har rätt i att läget inte är hopplöst, vi köttätare hyser omsorg om djur som kommer i vår väg så varför inte hysa omsorg om de djur vi äter? Men jag tror också att djurrättsaktivisterna har rätt, läget förefaller hopplöst för så fort vi människor får lite avstånd till ett moraliskt problem – säg köttindustrin eller världssvälten – så har vi en förbluffande förmåga att inte ta ett ansvar för det som vi vet händer där borta. Så antagligen har djurrättsaktivisterna rätt: den här industrin kan bara fortsätta för att vi människor har en moralisk defekt. Hade vi människor varit goda hade det här aldrig kunnat fortgå.