I valet i höstas angav väljare till både höger och vänster skolan som en av de viktigaste och mest avgörande frågorna. Skolan tycks ständigt på dagordningen. Det är dokusåpor och internationella mätningar och ständiga, åtminstone mediala, kriser. Betygssystemet görs om, gymnasieskolan görs om, lärarutbildningen görs om och det är svårt att inte hitta någon som är upprörd över åtminstone någon aspekt av skolan. Alla vet vi ju något om skolan. Alla har vi ju gått där.

Ändå tycks mediebilden av skolan märkligt ensidig. När vårens säsong av SVT-serien 9A premiärvisas kan jag inte släppa tanken att programidén tycks rakt av kläckt av självaste Jan Björklund. Den kretsar kring slappa och odisciplinerade elever och lärare som helt enkelt borde ta sig i kragen, lägga bort kepsen och prestera bättre på proven. ”De flesta är överens om att något måste göras. Nu”, mässar premiäravsnittets speakerröst, drypande av undergångsstämning. ”Annars riskerar skolsystemet att haverera.”

Det handlar om individer och individers ansvar och den underförstådda kuren består i en egentligen ganska märklig ohelig allians mellan disciplinering och marknadens frihet. Strukturella perspektiv, som de återkommande rapporterna om ökande barnfattigdom, ryms inte i världsbilden.

Så nej. Långt ifrån alla är överens. Skolminister Björklund och idéhistorikern Sven-Eric Liedman är det till exempel inte alls.

Liedman köper inte fixeringen vid klassrumsdisciplin, provresultat och betyg. I Hets! En bok om skolan ifrågasätter han hela det system med ”kvalitetssäkring” och topplistetävlingar som alltmer sprider sig när verksamheter som skola, vård och omsorg ska drivas enligt trubbiga näringslivsprinciper. För vad är det vi mäter egentligen? Hur förvandlas komplicerade kvaliteter inom undervisning och vård till lätt jämförbara siffror som kan ge politiker och tjänstemän en känsla av insyn och kontroll?

Där blir kvalitet i vården lika med patientgenomströmningen och universitetsundervisningens standard lika med antalet forskare citerade i vetenskapliga tidskrifter. Och så vidare och så vidare. Resultat på standardiserade prov väger lätt tyngre än den professionelle lärarens hela inblick i elevens mångsidiga förmågor och vem som ens ska orka bli lärare när yrkeskåren omyndigförklarats blir onekligen något av ett frågetecken.

Liedman önskar sig en annan sorts skola. En som handlar mindre om skolplikt och mer om den historiskt och globalt tämligen unika och fantastiska rättighet vi alla har till utbildning i Sverige. En som ställer lust, utmaning, kritiskt tänkande, mänskliga behov och demokratiska värden framför sifferexercis, marknadsanpassning och kortsiktig ekonomisk lönsamhet.

Hets! må ha starkare och svagare partier, men framför allt är det en inspirerande bok som tar upp en rad elementära diskussioner som rimligtvis borde befinna sig på dagordningen i en mängd sammanhang. Skolan speglar och sätter sin prägel på samhället och vad vi vill med skolan kan mycket lätt överföras på vad vi vill med samhället över huvud taget.

Inte minst handlar det om de humanistiska ämnenas betydelse och fortlevnad. Där är också urhumanisten Liedman på många sätt själv sitt eget bästa argument. Han har förmågan att lättillgängligt fånga breda samhällsföreteelser med analytisk skärpa, förmedlingskonst och gammal vanlig hederlig klokskap. Nog måste man önska sig plats för sådant även i framtidens samhälle.