Det här är inte vi:

Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens mest framgångsrika arter på att vara elaka. Vår stora hjärna, våra vassa redskap, vårt språk, vårt världsherravälde – allt det där är bara resultat; det som gör oss mänskliga uppstod den dag en flock apor i Afrika började samarbeta. Vi är den enda djurarten i världen som får en rent kemisk kick av glädjehormoner när vi ser någon annan bli glad, som skäms när vi sviker, som redan innan vi ens lärt oss tala blir rasande på den som motarbetar flockens bästa. Vi är den enda primaten som ler mot varandra, utan utskjutande hörntänder. Jordens viktigaste uppfinning är inte elden, spjutet eller datorn; det är den första ICA-kassen, ett hopvikt antilopskinn som gör det möjligt för alla att bära hem allt de hittar till boplatsen och dela solidariskt. Vi vill umgås. Vi vill hjälpas åt. Vi vill varandra väl.

Krigen är således inte en självklar del av vår natur, de är inte vår arvedel, och därmed inte vår obönhörliga framtid.

Det är något med det här påståendet som får en att haja till. Men herregud, bara se dig omkring i världen – ignorera det faktum att vi idag, 2011, har färre krig på jordklotet än någonsin i nedskriven historia och sånt – läs i valfri religiös skrift eller dagstidning om folkmord, våldtäkt och terrorism, kolla alla seriemördare på film och på pockettopplistan. Hur förklarar Berg all denna ondska och fascination för ondska om vi inte, innerst inne, är kaotiska monster som måste hållas i Herrans tukt och förmaning för att inte slå ihjäl varandra i hundratusental? Enkelt (eller ja, enkelt är väl det sista det är): Vi är kulturchockade, hela jämra arten. Efter att vi och chimpanserna gick skilda vägar vandrade vi omkring i Afrika i sex miljoner år, levde på nötter, frukt, fisk och smådjur, blev allt smartare, byggde upp djupt rotade beteenden och sociala mönster som var anpassade till små jämlika samlargrupper om 20–30 individer. Sedan för bara tiotusen år sedan slår vi oss plötsligt ner i stora byar med tusentals invånare och hårda hierarkier och börjar leva på gräs och storvilt. Varken våra hjärnor, våra hjärtan eller våra magar är gjorda för det. Och alla de där komplexa dynamikerna vänds uppochner och mot varandra …

Där ungefär slutade Gryning i Kalahari, och där tar Skymningssång vid. (Jo, de kan läsas helt oberoende av varandra, men det finns egentligen inget skäl att inte läsa båda.) Vad har egentligen hänt med den här apan under tiden vi gått från istid till kristid? Berg reser runt i världen och försöker förstå. Han spårar oss från de äldsta stenyxorna och grottmålningarna till Facebook. Han besöker krigsherrar i Liberia, folkmördare i Rwanda, huvudjägare och missionärer i Nya Guinea, bushfolk i Kalahari, personalchefer i Sverige. Han snuddar vid de äldsta myterna (vad är Första Mosebok, paradiset, syndafallet och Kain & Abel, om inte historien om övergången från sorgfritt samlarliv till hårt jordbruk?) och de nyaste (idén att det är grundläggande skillnader på människor som alla är till 99,99999999… % afrikaner). Framför allt gör han det vi ska göra: han berättar, han använder den där stora hjärnan till att inspirera sina medprimater och få dem att skratta och tänka, och håller hela tiden ett öga på det där: vilka är vi egentligen? Hur blev det så här, och vad kan vi lära oss? Vi kan ju uppenbarligen inte gå tillbaka till att äta ödlor på savannen, så hur bygger vi ett hållbart modernt samhälle som inte gör för mycket våld på vårt inre?

Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.

Det är inte en lätt fråga, även om de senaste 65 åren visar att det är möjligt, och givetvis finns här inga säkra svar. Och visst är det lätt att tycka att Berg någon gång verkar lite väl optimistisk. Men ändå, man blir glad och hoppfull av att läsa Lasse Berg, och det är en fin idé att hålla i huvudet: den där apan som slår sönder allt på sin väg mot högre status är inte vi. Det vi är gjorda för är att ligga vid en lägereld, käka frukt och dra vitsar. Öva på det i sommar inför höstens debatt och arbete.