Svarta böcker tycks vara en seg trend. Först kom Kommunismens svarta bok, så Mediernas svarta bok, Kolonialismens svarta bok, Storföretagens svarta bok, Integrationens svarta bok, Kvinnornas svarta bok (fast jag tror inte att den handlar om kvinnors brott mot mänskligheten), Judehatets svarta bok och nu alltså Högerns svarta bok. Om nu den första var eller blev en del i projektet att svartmåla vänstern, så är många av uppföljarna just reaktioner på detta. Så också Högerns svarta bok.

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.