Det låter ju som en konspirationsteori. Bokslut Reinfeldt är upplagd lite som en kurs i hur man bäst konspirerar mot välfärdssamhället, hur man, samtidigt som man säger sig värna om välfärden, snabbt och effektivt undergräver den.

Hur man stylar om från riksdagsledamot och författare till Det sovande folket, där välfärdsstaten beskrivs som en sjukdom som gör svenska folket ”mentalt handikappade”, ”fullt jämförbar med pest, smittkoppor och aids”, till babyblå statsminister med teddybjörnsögon och en läpparnas bekännelse till samma välfärd.

Den som vill vinna svenska folket för betydligt lägre skatter och mindre välfärd måste också förstå den svenska modellens unika särdrag. Först när man förstår varför denna modell har så starkt folkligt stöd är det möjligt att formulera en ny politisk strategi. En sådan strategi måste utgå från list. Du måste med språkliga innovationer vinna stöd för en politik som gradvis eroderar det solidariska kittet som välfärdsstaten vilar på. Först då kan du ersätta den svenska modellen med något helt annat.

Då måste man steg för steg undergräva den svenska välfärdens själva grundpelare: arbetsmarknadslösningarna och fackföreningarna, det generella socialförsäkringssystemet och välfärdstjänsterna. Det har gjorts förbluffande snabbt med bland mycket annat försämrad a-kassa med chockhöjda avgifter, med ökade ekonomiska klyftor och den segregering som privatiseringarna leder till, med hårdare krav på sjuka och arbetslösa och med retoriken kring svenskarna som förslappade bidragsfuskare i behov av ”ekonomiska incitament”. Så antas skattesänkningar på 71 miljarder kronor (mest för de redan välbärgade och i synnerhet för villaägare i Stockholmsområdet) skapa 75 000 nya jobb – vilket i sig förutsätter att de där jobben finns där av sig själva, bara de arbetslösa ”tar sig i kragen”. Samma summa skulle kunna skapa faktiska och välbehövliga reella jobb inom vård, skola eller omsorg åt alla dessa 75 000.

Och ja, det låter som en konspirationsteori. Men det är en förbannat väl underbyggd konspirationsteori, och på ett sätt verkar den i båda riktningarna. Välfärdssverige byggdes upp av kompromisser, av strategier för att skapa solidaritet, för att inte bara de fattigaste skulle ha något att vinna på systemen. Det är på ett sätt också en konspiration, fast, kan man ju tycka, av mer sympatiskt slag.

Bokslut Reinfeldts styrka är att den gör just en systemanalys, tecknar en helhetsbild över hur det svenska samhället är uppbyggt och vad som håller på att hända med det. Sen kan man ta den som en grundkurs i välfärd eller en grundkurs i hur den smidigast raseras.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket pengar en valrörelse lägger på fullkomligt menlösa reklampelare, på internationella, superkommersiella PR-konsulter och noggrant utprövade, till intet förpliktigande slagord. Hur vore det om man lade en del av de pengarna på att ge alla väljare till exempel den här boken (eller kanske någon sorts light-variant av den)? Vi kanske faktiskt inte behöver fler spinndoktorer och slogans, vi kanske behöver lite ordentlig information, den här typen av helhetsanalyser? Det kanske är dags att helt enkelt ge oss det förtroendet?