Under tiden som jag läser Salome skriver jag till Lina och säger att jag tycker att den är obehagligt läskig på ett sätt som jag inte kan precisera. För det finns inget farligt med utgångspunkten i Salome, huvudpersonen Elsa Mo är 14 år, hon lever i en villaidyll i ett litet samhälle i Skåne, det är 80-tal, hon har vänner, dansen, skolan och allt som är vanligt. Elsa bor tillsammans med en mamma, en styvpappa och ganska snart efter bokens inledning en fosterbror, Johannes. Det enda som skulle kunna verka skrämmande är att bästisen Veronica har en dödshotande sjukdom. Men det är Mara Lee som har skrivit den och med Ladies i färskt minne tror jag inte en sekund på att villaidyllen kommer att fortgå.

Läser man dessutom på om myten om Salome så bekräftas den skrämmande känslan ytterligare. Salome dansar de sju slöjornas dans för sin styvfar och får som belöning för detta önska sig vad som helst. Så hon önskar sig Johannes döparens huvud som hon får på ett fat.

Johannes drar sig undan alla utom Veronica, att han dessutom är underskön och att alla avgudar honom gör att Elsas motstånd mot honom växer. Istället för att tillbringa eftermiddagarna hos Veronica som hon brukar går hon istället in i dansen. Elsa är en duktig dansös, kanske den bästa, i alla fall om Miriam inte funnits. Miriam var Elsas bästa vän då när Elsas pappa fortfarande bodde hos dem. Nu är de mest största konkurrenter.

Dansen och kroppens kraft, begränsningar och att kontrollera den är ämnen som Mara Lee tidigare har rört sig kring. Hur den pockande sexualiteten närmar sig mellan tjejerna både i danssalen och omklädningsrummet. När den homosexuelle Klaus kommer in som ny danslärare blir Elsa genast medveten om hur hennes kropp svarar honom, hans instruktioner, befallningar, övningar. Den sexuella anspänningen som blir till av kroppens och psykets utmattning. Hur nära njutningen och smärtan ligger. Ett förhållande som sätts på sin spets i relationen mellan Elsa och pojkvännen Micke C, hockeykille och skolans snyggaste. Mellan dem är kyssar mer sällsynta än knytnävsslag, örfilar och sparkar. Att en öm smekning kan kännas mycket mer än hårda slag.

Det är inte ett klassrum, snarare ett förråd fullt med hyllor som gapar tomma. Några få dammiga böcker ligger på golvet. Utomhuslyktan hänger i höjd med fönstret och lyser rakt in, ett gult, artificiellt ljus som får hans hud att likna plast, onaturligt slät och jämn. Vi står stilla mitt emot varandra. Han gör inget, inte en enda rörelse, vilket förvånar mig. Så inser jag att det är helt enligt reglerna. Han blockerar utgången för mig, men rör sig inte. Naturligtvis är det mitt drag nu. Reglerna föreskriver att jag på ett lekfullt vis bör försöka ta mig därifrån, tränga mig förbi honom mot dörren. Antingen måste jag gå ut på spelplanen, eller så kliver jag av – i båda fallen blir jag tvungen att försöka finta en ishockeyspelare. Vad är enklast – att finta honom utanför eller innanför spelplanen? Jag tar ett steg, två steg: spelet kan börja. Hans ansikte skiner upp som eld när jag försöker ta mig förbi. Äntligen kan han börja leka.

Det är att vara tonåring och att inte riktigt bli tagen på allvar, inte riktigt bli trodd på. Att veta att ens röst och handlingar inte riktigt räknas och att därför inte kunna sätta gränser, säga nej. Och samtidigt inte kunna respektera andras gränser och andras nej. När unga människor varken inser vidden eller konsekvenserna av sina handlingar går de ofta överstyr och ingen skildrar dem så som Mara Lee gör. Framförallt gillar jag hur Mara Lee visar att den yttre lyckan inte har något med det inre mörkret att göra, att även priviligerade barn, som Elsas styvfar hade uttryckt det, har rätt att känna och bära på ondska och vilja till hämnd.

Därför kryper Salome så nära att jag börjar läsa om den i samma stund som jag läst klart den, för att jag helt enkelt inte kan vara utan den.