Lena Sundströms Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar kom ut första gången 2005. Har man missat en bok om aktuell svensk politik från 2005 så har man väl helt enkelt missat den, tänker jag först. Alltså, 2005, i svensk politik. Det känns ju faktiskt som hundra år sedan, nästan.

Men så är det ju en ganska kul och intresseväckande titel, så jag börjar kika lite på innehållsförteckningen: ”Detta är mina principer. Gillar du inte dem så har jag andra”; ”Du & jag Alfred”; ”Ge mig en apa!”; ”Björn Rosengren får brevvänner”; ”Den ’ännu större idiot’-teorin”; ”Jag gillar inte Erik Åsbrink”; ”Jag googlar på ordet högerekonom – och får ingen träff”; ”Kända tjejer jag knullat”; ”Men titta! Är det inte Erik Åsbrink igen”. Och så vidare. Väcker ju en viss nyfikenhet.

365 lättglufsade sidor senare, i en förträfflig blandning av underhållen och politiskt förbannad, vågar jag påstå att det här är bland det mesta aktuella jag läst om svensk politik. Sundström har plockat ut en handfull områden – elmarknaden, pensionerna, ”folkaktien” Telia, alkoholpolitiken, marknadiseringen av Svenska spel, avregleringarna av finansmarknaden och Schengenavtalet – som kanske inte är sådär supersexiga vid första anblicken, men som säger en hel del om den radikala omsvängning som skett i svensk politik de senaste decennierna (och det här är, som sagt, ändå skrivet på Göran Perssons tid). Dessa områden undersöker hon på ett dråpligt, personligt och effektivt sätt, med en slags storögd, socialdemokratisk förundran. Vad sjutton var det som hände?

När blev det till exempel självklart att medelsvensson, som torde vara fullt kapabel att planera sin alkoholkonsumtion åtminstone ett par dagar i stöpet, bekvämt ska kunna gå på Systemet också på lördagarna, trots att det sker på bekostnad av ökat elände för så många missbrukare och deras anhöriga? Att Svenska spel ska drivas som vilket vinsthungrigt företag som helst? Att våra surt förvärvade pensionspengar ska spelas bort på aktiemarknaden och vi dessutom bara har oss själva att skylla som inte lyckas sätta oss in i vad de hundratals fonderna innebär och har för utsikter (när tydligen schimpansen Ola gör det bättre än bankernas främsta experter)? Hur kunde Näringsdepartementet kränga Telia-aktier till naiva småsparare som värsta damsugarförsäljaren? Vad innebär egentligen Schengenavtalet – och vad innebär det om man råkar se ”ickeeuropeisk” ut? Och kanske sist men inte minst: varför protesterar inte folk? Vill vi ha det såhär?

Sundström går metodiskt och ytterst konkret till väga. Hon läser pressklipp och information från när det begav sig, hon ringer en vän eller släkting eller expert och ställer de där frågorna vi ofta är rädda för att ställa. För att vi tror att alla andra fattar, att det måste vara vi själva som är dumma i huvudet. Som Sundström skriver i avsnittet om Telia-aktien (”En Björn gör oss en björntjänst och en död papegoja vägrar att vakna”):

Det finns en positiv effekt när man blåser folk, och det är att folk verkligen känner sig blåsta. Så blåsta att flertalet inte vill prata om det efteråt.

De här människorna – och just i fallet med Telias börsintroduktion handlar det om nästan en miljon svenskar som hakade på den från början moderata planen för att få folk att identifiera sig mer med aktiemarknaden (se moderat riksdagsmotion från 1997) – kan Sundström ge en viss upprättelse. Nej, vi var inte dumma i huvudet. Vi blev faktiskt ganska lurade. Och det av socialdemokraterna, med näringsminister Björn Rosengren i spetsen. Rosengren, som inför börsintroduktionen skickade ut reklam helt utan riskkalkyler och som på frågan om det var en bra affär att köpa Telia-aktier svarade: ”Det är jag övertygad om”. Före börsintroduktionen.

Efter börsintroduktionen svarade han på samma fråga: ”Det är något varje individ måste ta ställning till själv.” Jo.

Björn Rosengren hade övergivit oss. Och det är som den där stendöda papegojan Norwegian Blue i Monthy Python. Inte ens när någonting är helt uppenbart, kan man erkänna det uppenbara. Säga:

a/ Okej, papegojan är stendöd, men så är det med djur. Ibland lever de och ibland dör de och det är ingenting som vi kan ta ansvar för. Det är sånt som varje normalbegåvad person borde haja.

Alternativt:

b/ Det finns ingen livstidsgaranti på papegojor. Men eftersom jag personligen stod här i zoobutiken igår och sade att ”det här är en jävligt pigg papegoja”, så ska jag göra ett undantag och kompensera dig på något sätt.

Rosengren valde alternativ c. Det vill säga bankade Norwegian Blue i bordet och sade att den bara var lite trött. Sade att den låg och tänkte på sin barndom och de norska fjordarna.

Naturligtvis finns det en tanke med att lyfta fram den här boken veckorna innan Socialdemokraternas extrainsatta kongress. För det handlar ju inte bara om ledarskap. Det finns en svekdebatt här som visar sig i valresultaten, men aldrig riktigt fått komma upp till ytan. Lena Sundström luftar den på sitt eget sätt: hon skriver in till Expressens hjärtespalt och får råd av Katerina Janouch om huruvida hon ska lämna sin svekfulle Göran eller inte.

Okej, det är lite fånigt, men nog fångar det något väsentligt i politiken som så lätt kommer bort? Att vid sidan av, eller mittibland, logik och ideologi finns också relationer. Känslan av ett gemensamt förflutet, ett samförstånd, av ett förtroende som faktiskt inte håller för vad som helst. Så enkelt och komplicerat och ganska ofta dråpligt är det ju faktiskt.

Politik borde vara såhär lätt och roligt betydligt oftare.