Kan man ha till yrke att hitta pinnar i skogen och berätta sagor om dem? Jag måste erkänna att jag blev lite ställd första gången jag hörde den yrkesbeskrivningen, men: ja. Maria Westerberg kan.

Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog samlar fantastiskt vackra fotografier på skogen och på de där pinnarna som fått nytt liv och blivit skogsfruar, sagoväsen och kluriga djur av olika slag i Westerbergs lyhörda händer. Här bjuder hon upp till dans med skogens alla knytt och väsen, en lekfull, opretentiös men också allvarlig danslek om livet och om våra allra viktigaste naturtillgångar.

Till fotona finns enkla, musikaliska texter som leker med språkets alla dubbeltydligheter och som lika gärna refererar till det finska nationaleposet Kalevala som till Star Wars. Det är poetiskt och politiskt, finurligt och melankoliskt om vartannat.

Det är barfotafötter som dansar i mossan, det är förtjusningen över oväntade former i barken på ett träd eller smältande snö, men också en påtaglig sorg över människans ofta hänsynslösa framfart i naturen. Här finns en liten varg i Hamlet-pose med vargdödskalle, här finns en punkig skogsälva som helst vill ge skogsindustrin en ”fet, jävla karatespark i högstubben”, men framför allt finns här en blick för varje enskild liten rot som sällan får utrymme i de flesta människors stressiga vardag.

Att bläddra i Vildhjärta är lite som att stiga in i en äldre eller mer romantisk tid, där varje liten del av tillvaron ses som besjälad. Som om varje ting som vid första anblicken framstår som dött, har sin historia, sitt ansikte att nyfiket sticka fram. Det är en sorts natur där allt kan hända, och en natur som kräver oändlig försiktighet.

Det är en magi som inte går att undvara.