Recension

: Bilden
Bilden Jean de Berg
2010
Vertigo förlag
8/10

Tortyr och kärlek

Utgiven 2010
ISBN 9789185000821
Sidor 136
Översättare Agneta Tröjer
Först utgiven 1956
Illustratör Jan Bielecki

Om författaren

catherine-robbe-grillet-photo-de-christophe-meireis-pour-causette
foto: Christophe Meireis för Causette.

Jean de Berg är pseudonym för Catherine Robbe-Grillet, född 1930. Hon har gett ut erotik både under eget namn och pseudonym, samt satt upp teaterspel, mycket med sado-masochism som huvudtema. Hon var gift med Alain Robbe-Grillet. 2004 gav förlaget Fayard ut hennes dagböcker från fem år av deras äktenskap.

Sök efter boken

Vanligtvis är det männen som inviger sina kärlekspartner i kedjornas och piskandets njutning, i förnedring, i tortyr… Men de vet inte vad de gör.
Dessa barnsliga själar tror att de på så sätt kan tillfredsställa sin stolthet, sin maktlystnad eller, till och med, utöva sina rättigheter i namn av någon fäderneärvd överhöghet. (…) Men innebörden har förändrats; den allsmäktige slaven som krälar vid sin överprästs fötter är gud. Mannen är bara en präst, bräcklig och rädd för att begå ett misstag. (…) Kvinnan avgudar, liksom männen, endast den fjättrade kroppen, omväxlande smekt och slagen, öppen för alla sorters skändligheter, men som är hennes egen. Mannen blir i det här sammanhanget enbart en troende som förgäves hoppas sammansmälta med sin gud.

Dessa nästintill feministiska ord är tagna ur förordet, skrivet av Pauline Réage, författarinna till den välkända Berättelsen om O. Även Bilden handlar om en lek med undergivenhet och dominans. Till skillnad från Berättelsen om O tyckte jag om den.

I Bilden blir citatet ovan en sanning. Huvudpersonen är förvisso en man, Jean de Berg, men det är kvinnorna som gör intrigen intressant. De Berg träffar via sin vän Claire den unga flickan Anne. Redan då de möts presenterar Claire henne som ”en liten modell”. Ni kommer att få träffa henne, säger hon. Hon tillhör mig.

Det är fascinerande att läsa sexuella texter utan att en penis knappt ens nämns. Bilden kom ut 1956, så språket är förstås städat därefter. Stundtals nästan kallt i korrekthet. Sensuellt, erotiskt, men uppfriskande fritt från slang. Men inte bara det: även symboliken är kvinnligt orienterad. Ett av mötena de tre emellan tilldrar sig i en rosenträdgård:

”Smek rosen! Nu!”, sa Claire.
Anne höll i sin högra hand den halvutslagna blomman. Mycket försiktigt satte hon fingertopparna mot yttersta spetsen av de halvt slutna bladen, snuddade knappt vid det rosa, lena. Långsamt drog hon fingrarna runt fördjupningen i mitten. Sedan vidgade hon bladen och slöt dem på nytt med sina fingertoppar.
Efter att på så vis ha vidgat och slutit öppningen, två eller tre gånger, penetrerade hon den plötsligt med sitt långfinger som nästan försvann i fördjupningen. Hon drog sedan ut fingret, mycket långsamt… och lät det åter tränga in helt.

Anne kommer att fungera som Jean de Bergs leksak, men är i första hand Claires. Det är Claire som styr bestraffningen, Claire som håller i piskan. Boken är uppbyggd kring dessa tre personers möten och Jeans funderingar däremellan. Men vi får sällan veta så mycket om vår huvudperson. De personer som framträder tydligast är istället just kvinnorna. Dominatrixen och den undergivna. Som moder och dotter. Eller hallick och prostituerad.

Detta har förstås sin förklaring i att författaren till boken i själva verket var en författarinna. Jean de Berg är pseudonym för Catherine Robbe-Grillet, född 1930, gift med Alain Robbe-Grillet, fadern till ”den nya franska romanen”. I efterordet får vi veta mer om Catherines liv. Som sado-masochistisk förespråkare har hon gjort sig känd även under eget namn, både inom litteraturen och teatern. Pseudonymen Jean de Berg tycks vara född ur hennes teatrala intresse, som en lek mellan rollerna den ”intellektuella/inåtvända Catherine”, kontra den ”sexuella/skamlösa Jean(ne).”

Vertigos utgåva har illustrationer i 50-tals-stil av Jan Bielecki. När jag bläddrar i den innan jag börjat läsa, tänker jag att jag kommer att älska det. Men det gör jag inte. Oftast tycker jag bara de känns onödiga. Stundtals är de överdrivna, speglar inte alls min inre bild av skeendet. Fast detta är väl också mitt enda klagomål.

”För den som hoppar högt över sensmoralen i slutscenerna, är följande värt att ta i betraktande: boken som sådan är en iscensättning”, skriver Agneta Tröjer i efterordet. Hon hänvisar till att könsrollerna är uppluckringsbara och att boken inte syftar till att ge enkla svar utan vara en lek med identiteter. Utan att avslöja slutet vill jag säga att jag tycker om det. Jag anser att sensmoralen i dominanslekar handlar om att inte ha någon.

Vare sig man själv går igång på hårda tag och blodvite i sängen eller inte, handlar den sexuella leken alltid om en typ av maktförskjutning. I sado-masochistiska lekar; draget till sin spets. För den som är intresserad av att lite försiktigt utforska området rekommenderar jag Bilden. Extra bra på morgonen.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2010-11-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 21:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3918

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?