Okej, det här är en fantasyroman. Så ja, den innehåller konstiga varelser, magi, sköna ungmör, en hederskodex signerad Beowulf och, såklart, en tvättäkta hjälte. Så tråkig framstår faktiskt Den sista önskningen till en början. Men redan några sidor in i boken förstår man att det här inte är den schablonmässiga saga det verkar vara, det finns betydligt mer under den genreinfekterade ytan.

Historien kretsar kring Geralt som är en häxkarl. Nej, inte en trollkarl utan en häxkarl. Hans uppgift är att mot betalning döda monster, drakar, spöken och andra varelser som hotar människor. Geralt är galet självsäker, bäst på det han gör, lite mystisk, lite reserverad, ganska svår och väldigt stolt. Men trots det är han en antihjälte. Att bli häxkarl var ingenting han valde. Tillsammans med en mängd andra barn utsattes han tidigt för en rad olika tester; hormon- och örtbehandlingar, virussmittor och andra prövningar för att se om de skulle klara av arbetet. Alla dog – utom vår motvilliga hjälte. Till råga på allt är hans yrkeskår inte särskilt respekterad av de han faktiskt hjälper. Han möts av misstänksamhet och otacksamhet vart han än vänder sig.

Sapkowski har varit en av de ledande fantasyförfattarna i Polen sedan 1980-talet och hans mest framgångsrika verk är de som kretsar kring häxkarlen Geralt. Den sista önskningen är den första av hans böcker som har kommit ut på svenska. Att Sapkowski började sin litterära bana med att skriva noveller märks tydligt. Boken består egentligen av en rad korta historier som, faktiskt något tvångsmässigt, knyts samman av en ramberättelse. Intrycket blir något spretigt, men det är i sammanhanget en petitess.

Sapkowskis historier är starkt influerade av slavisk mytologi och det är någonting med den östeuropeiska touchen som gör hans bok så bra. Fantasy från den östra delen av Europa tenderar att vara lite råare, lite mörkare och lite bättre än den som skrevs i de västra delarna vid samma tid (Den sista önskningen gavs ut för första gången 1993). Det finns ett djup och ett mörker hos de här författarna som västeuropéerna inte har lyckats frammana med samma briljans sedan världskrigens tid. Det krävs något mer än en livlig fantasi för att skriva bra fantasy. För vad hade Sagan om ringen varit utan Tolkiens upplevelser i skyttegravarna och hade 1984 (förvisso inte en fantasyroman, men nära nog) varit samma bok om den inte skrivits 1948? Det finns hos Sapkowski, och andra fantasyförfattare från östeuropa vid den här tiden, en kollektiv historisk upplevelse och medvetenhet som diskret letar sig in bakom orden och ger berättelserna en dyster och stämningsfull ton.

Och det är den här tonen, den här stämningen som gör Den sista önskningen så bra, trots att den egentligen ”bara” är ännu en fantasyroman bland många andra – med drakar, magi och trollpackor. Det är den lilla gnuttan av realism, spetsad med en hälsosam dos av cynism, som särskiljer Sapkowskis alster. För det han skriver är ingen saga, i varje fall inte i ordets vanliga bemärkelse. Här finns förvisso till exempel en vacker prinsessa. Men när den vackra prinsessan blir dumpad i skogen av en jägare på befallning av sin onda mor och hennes ännu ondare magikervän hamnar hon inte hos sju vänligt sinnade dvärgar som passar upp henne, hon lever inte i harmoni med småfåglar och rådjur tills det kommer en prins och räddar henne. Nej, hon får löss, säljer sig för att kunna köpa kläder eller ha någonstans att bo över natten, stjäl för att kunna äta och hamnar i fängelse. Och sedan ger hon sig ut på jakt efter trollkarlen som förstörde hennes liv. Hon väntar inte på någon prins, ingen moralkakeavslutning – hon vill hämnas.

Men nu ska jag inte ljuga. Lika mycket som Den sista önskningen är annorlunda från traditionell trettio-delars-nu-som-pocket-fantasy (ehrm, Wheel of Time någon?) så håller sig Sapkowski till sin genre. Här finns äventyr, här finns slagsmål, här finns magi och här finns spänning. Men det som gör den här boken så förbannat bra är att den här allt det där – och lite till.