En bro bort från Malmö bor världens lyckligaste folk. Har det sagts. Och lycklig, det är precis vad Laus Lindborg ser ut att vara. Han – en framgångsrik arkitekt, omges av vackra intelligenta kvinnor och bor i en snofsigt inredd lägenhet i centrala Köpenhamn. Dejligt värre.

Men herr Lindborgs välpolerade fasad döljer ett dystert och dunkelt rum. Något fattas; trots de ekologiska cashewnötterna, lammsteken och de fina vinerna. Och när hans far går bort rasar korthuset samman. Som den arkitekt han är beslutar sig Laus för att bygga sig ett nytt själens hus: han flyttar från huvudstaden till sin barndoms småstadshåla och börjar ett nytt liv. I prästen Stig finner han dessutom en andlig vägvisare och verklig vän. Men Stig har också en fru, den unga Alma. Triangeldramat är ett faktum.

Livet är nog vare sig särskilt unikt eller originellt. Allt är upprepningar och omtag och det som sägs har sagt förrut. Vi är bara urblekta nattrepriser, suddiga konturer återspeglingar av de ursprungliga formerna och idéerna. Precis så känns läsningen av Jette A. Kaarsbøls andra roman, Din nästas hus. Den väletablerade Medelklassens olivoljeland får sig, inte en snyting, utan snarare en medlidsam klapp på axeln: det är synd om människorna!

Jag kan inte låta bli att tänka på Lars Noréns svarta dramer där det kulturella, ekonomiska och sociala kapitalet blir ett slags bevis på att vi faktiskt lever, finns, andas. Bostadsrätten, espresson och Toscanaresan blir en enkel (men dyr) ersättning för kärlek, förståelse och självinsikt. Men då Norén får mig att skratta, skämmas eller vrida mig som en mask av obehag, gäspar jag mig igenom Laus Lindeborgs små danska olyckor. Historien, liksom språket, är föga inspirerande och jag frågar mig vad författaren vill med sin historia? Varför skriva den?

Ja, det är viktigt att fånga dagen. Ja, passion är en stor stark makt. Ja, pengar är inte lika med lycka. Och visst, verkligheten är både krank och blek och tåls att nagelfaras både en och två gånger. Men att berätta en blek historia med ett blekt språk blir, tyvärr, just bara blekt. Lite blinkningar åt Hjalmar Söderbergs Doktor Glas räcker inte; det hela stannar mitt ute i en dansk lerig åker och förblir där.

Hade Kaarsbøl vågat låta språket flytta hemifrån och frigöra sig, precis som hennes karaktärer strävar  efter att göra, skulle jag känna mer med historien. Och hade hon litat på den språkliga arkitekturens existentiella och politiska aspekter och låtit dem ta plats i sin historia med en (om än återhållen) snickarglädje skulle Din nästas hus bli även mitt hus.